Thirtyone years


Thirtyone years has passed since he stood there, and now when I'm standing there I can't help but evaluate life.

Why did Lily and James have to die? Why did Snape's life turn out so unfair? If the world is so wonderful, why do things like this happen?


I admire Harry and all other OtP and DA members so much for keep fighting despite all misfortunes. And I admire Snape too for keep living even though his life sucked.

Honestly, if they hadn't thought me to fight I would give up. I would. I mean, can you see his pain in the upper picture? Being able to feel like that is why I hate life. 

But it is also the reason why I love it. 

Every time I'm sad I think about that. That they kept fighting. 

Thanks for teaching me that, at least you didn't die in vain. I think I'm talking for all potterheads when saying that we will keep fighting because of you. Rest in peace ♥

iProblems

Jag har brutala i-landsproblem. Ni förstår, min fina lilla Xperia X10 mini har kommit till slutet av sitt liv, och jag är inte säker på om, och i så fall vilken mobil jag ska köpa.

Min Xperia X10 mini har hela tiden fungerat väldigt bra, och jag har varit jättenöjd med den - fram till de senaste två månaderna. På senaste tiden har den inte tagit emot alla samtal, tagit emot sms flera timmar senare osv. Så jag har kommit till den djupa insikten att jag måste köpa en ny mobil. Jag är lite emot det här, för mina senaste mobiler hade jag i tre år vardera, och den här har jag bara haft i två år och ett kvartal, men själva kommunikationsfunktionen fungerar liksom inte längre och det är ju det som är grundfunktionen. Jag vill verkligen inte stödja mobilindustrin på det här sättet eftersom det är så extremt dåligt för miljön. Men man blir extremt handikappad utan en fungerande mobil, så jag måste nog.

Vad jag nu ska köpa för mobil är mitt nästa problem. På ett sett är en iPhone det självklara valet eftersom jag har en MacBook, och Apple fungerar mycket bättre tillsammans. (Vi får ju även inte glömma att jag har en het iPod Nano, OMG så galet.) Förlåt, jag ska vara seriös: mitt issue är priset, för de är väldigt dyra. Nu mer är det visserligen standard att köpa en mobil för 4000-5000 kronor, men jag minns förra gången jag skulle köpa mobil och man var rik om man köpte en mobil för över 2000 kronor. Aja, jag antar att jag helt enkelt får hänga på konsumtionssamhället ... (Allmän fråga: finns det någon, i nuläget, som inte skulle köpa en iPhone förutsatt att man har pengarna? Jag vet i och för sig att min pappa är all over Nokia Lumia 920, men annars för typ tonåringar? Är det ens ett val?)

Så vilken iphone är frågan? 4, 4S eller 5? Det är nog ett ganska självklart val. 4S har 8 megapixel kamera istället för 5 megapix som 4:an har. 4S har även längre batteritid och bättre processor och operativsystem (vad de två sistnämda egentligen betyder vet jag dock inte, hihi ^^) Sist så tycker jag inte att iPhone 5 är lika snygg som 4S, så det är 4S som gäller.

Så det är där jag befinner mig nu. Så att ni vet liksom. Jag kommer med största sannolikhet att köpa (få ^^) en iPhone 4S. Not sure what to think. Jag hoppas jag blir glad när jag väl får den, min plånbok kommer dock inte bli lika glad ... (Jag kommer ju behöva köpa ett skal.) Dessutom är redan jag och min plånbok ovänner, haha. Och snart är det jul, shit jag lever farligt.

P.S. Vila i frid, lilla xperia. Jag minns när jag fick dig och du var så extremt high tech och flera kom fram och bad att få titta för du var så liten, det var goda tider det :')

We accept the love we think we deserve

"Jag finns här, det vet du?" säger hon och tittar mig i ögonen.
"Jag vet" säger jag och nickar, leende.
"Du kan ringa när som helst, eller skicka sms, lova det.  Du kan komma över till mig eller så kommer jag över till dig. Så fort du är ledsen, visst?"
"Okej", säger jag och ler igen.
"Bra", säger hon och kramar mig.

Jag har så många människor som säger så, och ändå när jag är ledsen har jag ingen att ringa. Ingen att prata med, ingenstans att gå. Jag bara är. 

Vi accepterar det vi tycker att vi förtjänar. Det hela är mycket enkelt: jag är värdelös därför accepterar jag ingens kärlek - jag förtjänar den ju inte. Jag vet att människor bryr sig om mig, för man bryr sig ofta om utsatta personer. Men jag förtjänar inte deras omtänksamhet, likadant som att jag aldrig förtjänade mina betyg på Björkis.

Jag vet att det är sant, ni behöver inte kommentera annorlunda. Jag vet att jag är sämst i min klass, och egentligen var jag långt ifrån bäst på Björkis också. Jag vet inte varför jag klagar, men jag är bara så extremt trött på att misslyckas. Jag orkar inte mer.

Vi hade först matte och då fick jag reda på att jag bara hade rätt på en C-fråga och ingen A-fråga. Sedan hade vi engelska och då sade min engelskalärare att jag hade ett outvecklat spårk, dåligt ordförråd och att min grammatik har stora brister. Därefter följde spanskan då jag fick reda på att jag är mycket sämre än de resterande, och att jag presterat väldigt dåligt.

På varenda lektion stod jag bara där och nickade. Log. Misslyckande efter misslyckande. Som varenda annan dag. Och jag fortsätter gå. Men för varenda mening dör jag lite mer. För varenda mening släcks något inom mig. Det är så mörkt. Och jag går vidare.

Den dagen började jag faktiskt gråta på tunnelbanan, men oftast håller jag mig tills jag kommer hem. Jag orkar inte mer.

Men så har jag sagt många gånger.

Jag vill inte att någon ska få reda på det... att jag sitter och gråter... varje dag... att jag mår dåligt... att jag inte klarar med... 28/9-09

Från min förra dagbok då jag var tretton.

Jag klarade mer, och det kommer jag göra nu också. Antagligen. Men en dag kommer jag inte det. Hur mycket är det meningen att man ska klara? När jag kommer hem, går upp till mitt rum, stänger dörren och bara ramlar ihop på golvet i en hög och gråter så klarar jag det fortfarande. Men räknas det verkligen som att "klara det"? Är det verkligen ett liv? Vad är ett liv?

*Writing deep stuff on tha blogg 'cause that's how i roll*
Seriöst, jag måste sluta sära på min blogg. Vad sjutton är det här? Poetiskt och grejer. Men jag postar det i alla fall. För jag är limitless. Ni kommer tro att jag har tappat det, haha. Det är så mörkt.