"Jag finns här, det vet du?" säger hon och tittar mig i ögonen.
"Jag vet" säger jag och nickar, leende.
"Du kan ringa när som helst, eller skicka sms, lova det.  Du kan komma över till mig eller så kommer jag över till dig. Så fort du är ledsen, visst?"
"Okej", säger jag och ler igen.
"Bra", säger hon och kramar mig.

Jag har så många människor som säger så, och ändå när jag är ledsen har jag ingen att ringa. Ingen att prata med, ingenstans att gå. Jag bara är. 

Vi accepterar det vi tycker att vi förtjänar. Det hela är mycket enkelt: jag är värdelös därför accepterar jag ingens kärlek - jag förtjänar den ju inte. Jag vet att människor bryr sig om mig, för man bryr sig ofta om utsatta personer. Men jag förtjänar inte deras omtänksamhet, likadant som att jag aldrig förtjänade mina betyg på Björkis.

Jag vet att det är sant, ni behöver inte kommentera annorlunda. Jag vet att jag är sämst i min klass, och egentligen var jag långt ifrån bäst på Björkis också. Jag vet inte varför jag klagar, men jag är bara så extremt trött på att misslyckas. Jag orkar inte mer.

Vi hade först matte och då fick jag reda på att jag bara hade rätt på en C-fråga och ingen A-fråga. Sedan hade vi engelska och då sade min engelskalärare att jag hade ett outvecklat spårk, dåligt ordförråd och att min grammatik har stora brister. Därefter följde spanskan då jag fick reda på att jag är mycket sämre än de resterande, och att jag presterat väldigt dåligt.

På varenda lektion stod jag bara där och nickade. Log. Misslyckande efter misslyckande. Som varenda annan dag. Och jag fortsätter gå. Men för varenda mening dör jag lite mer. För varenda mening släcks något inom mig. Det är så mörkt. Och jag går vidare.

Den dagen började jag faktiskt gråta på tunnelbanan, men oftast håller jag mig tills jag kommer hem. Jag orkar inte mer.

Men så har jag sagt många gånger.

Jag vill inte att någon ska få reda på det... att jag sitter och gråter... varje dag... att jag mår dåligt... att jag inte klarar med... 28/9-09

Från min förra dagbok då jag var tretton.

Jag klarade mer, och det kommer jag göra nu också. Antagligen. Men en dag kommer jag inte det. Hur mycket är det meningen att man ska klara? När jag kommer hem, går upp till mitt rum, stänger dörren och bara ramlar ihop på golvet i en hög och gråter så klarar jag det fortfarande. Men räknas det verkligen som att "klara det"? Är det verkligen ett liv? Vad är ett liv?

*Writing deep stuff on tha blogg 'cause that's how i roll*
Seriöst, jag måste sluta sära på min blogg. Vad sjutton är det här? Poetiskt och grejer. Men jag postar det i alla fall. För jag är limitless. Ni kommer tro att jag har tappat det, haha. Det är så mörkt.