Strax efter halv sju leddes de nya eleverna genom en gång till en innergård där ginger-Hagrid väntade på dem. En stig kantad av ljus tog dem fram till en dörröppning och de ombads vara tysta och följa efter. Ner för trappan, in i mörkret. Det var knäpptyst och långsamt gick de genom en mörk gång. Och så hörde de det, musiken. Och de svängde till vänster in genom ett valv, och möttes av sin dröm. Där var Stora Salen, så ljuvligt varm och välkomnande. Långbord fyllda med mat på antika fat; guldiga asietter, bestick och bägare; tända ljus; fanor med de fyra elevhemens emblem på; längst fram alla lärare och bakom lärarna en gigantisk fana med Hogwarts emblem på. Musiken spelade Hedwig's Theme och eleverna ställdes på motstående sida från lärarna, deras ansikten lysande av förundran. Welcome to Hogwarts. 

De tog plats vid sina namnskyltar och blev i och med det indelade i ett elevhem. Framför dem stod all mat och spred sin doft. Quidditch Player's Pie, Ollivanders Eatable Wands, tre sorters bruschettas: A Forbidden Forrest Special (fungi, onion and salamander blood), The Marepeoples Favorite (gillyweed and salomon) och Prof. Sprouts Exotic Green House (avocado and slime). Dragon Meatballs, Mandrake Meatballs, Magic Star Sallad och Sloghorn's Party Punch. Eleverna upptäckte att deras guldiga bägare var fyllda med rykande varm och len honungsöl. Let the fiest, begin.

De pratade och åt, deras ansikten ständigt lysande. Tre elever hade ännu inte kommit, men halvvägs genom middagen bads om allas uppmärksamhet och in kom de - utklädda till Hogwartsexpressen. Stors Salen skrattade och Hogwartsexpressen skrattade och kanske blev det redan då avgjort vilka som vunnit utklädningstävlingen. De fortsattes att ätas och pratas och sedan bads åter igen om allas uppmärksamhet - den här gången av Pia. 

Jag kan inte återberätta det för er, men Pia pratade vidare om hur vi blivit vänner och jag fick anstränga mig för att inte börja gråta (för hade jag gjort det hade jag kanske inte slutat). Middagen fortsattes ett tag till och rundades sedan av. Som det har ryktats om kommer vi ikväll ha en Turnering i Magisk Trekamp. Ni tävlar med elevhemmet ni sitter i och den första grenen kommer börja nu. Följ mig.

Elevrna reste sig och leddes tillbaka genom den mörka gången, upp för trappan, ut och åt vänster. Där stod två bord och eleverna grupperades i en liten halvcirkel med de i sitt elevhem kring varsin av de två bordens fyra kortsidor. De ombads vara tysta igen. Ljudet av snabba steg mot grus. Abrupt stopp, mantel som svänger runt. Jag förväntar mig inte att ni ska förstå den exakta magi som trolldrycksbryggning kräver. Men trots det har jag fått i uppdrag att göra ett försök. Idag ska vi brygga Skeleto-väx. I den ingår Bark från det Piskande Pilträdet. Jag har plockat Barken åt er eftersom den måste vara färsk. Delar ut varsin glasskål med bark. Ni har all utrustning ni behöver framför er och ni har alla fått varsitt exemplar av Advanced Potion Making. Tystnad. Turn to page 394. 

Framför dem fanns sju glasflaskor och burkar: Flobberworm Mucus, Salamander Blood (diluted), Doxy Wings, Crushed & dried Misteltoe Berries, Horklump Juice, Finely Ground Unicorn Horn och så Bark from the Whomping Willow. Där fanns en liten kittel, kniv, ficklampa, sil, måttsats och så klart kopian av Advanced Potion Making. Eleverna kastade sig över uppgiften. En deciliter sånt; tre varv motsols; skär barken; vänta 53 sekunder; en, två, tre, fyra. Räkna högt tillsammans, hjälps åt. Halvblodsprinsen säger att vi ska vänta 55 sekunder istället. Den bubblar, den ändrar färg. Varför ser den ut så här när den ska se ut så där?

En gul rinning, en beige med prickar, en beige tjock och en vit där nästan allt bubblat bort. Trolldrycksläraren tar fram en slev från under manteln och luktar på den beigea. En droppe från en pipett med en okänd vätska och droppen färgas grön då den träffar dryckens yta. Ravenclaw har vunnit. 

In i labyrinten. Kolsvart med bara en klen ficklampa till hjälp. En röd tråd, rök på marken. En dörr. En sphinx med en gåta. First think of the person who lives in disguise, Who deals in secrets and tells naught but lies.Next, tell me what's always the last thing to mend,The middle of middle and end of the end?And finally give me the sound often heard,During the search for a hard-to-find word.Now string them together and answer me this,Which creature would you be unwilling to kiss? En gissning. Sedan en jättespindel och en dementor och till sist - den guldiga pokalen. De klarade det.
Sedan frågesporten. Två papper; frågorna och svarsformulär, en penna och deras sammanlagda kunskaper. "Onda" personer kan vanligtvis inte framana en patronus, varför kan Dolores Umbridge gör det? Vem är Elvendork? Vilket elevhem tillhör J.K. Rowling? Vad är Pigfarts? Varför dog Peter Pettigrew? Grupp efter grupp, in i labyrinten och de andra grupperna ute och svarar på frågorna.

De pratade och skrattade, diskuterade svaren på frågorna. Alla tittade på varandras underbara utklädnader; allt från Pygmépuff till Augusta Longbottom. Sedan rinner tiden ut och alla har varit inne i labyrinten. Eleverna samlas för att gå tillbaka in. 

De möts av samma underbart varma och lysande Stora Sal, men den här gången är faten fyllda med desserter. Sirapstårta, Chokladgrodor, Bertie Botts, Hagrid's Rock Cakes, Kittelkakor och ännu mer Slughorn's Party Punch. Alla pratade, åt och var mysiga. Ravenclaw som behövde förklara deras övergenomtänka svar på sphinxens gåta. Prat och skratt. Äckliga Bertie Botts. Magi överallt.

Alla planerade aktiviteter var slut. Och vet ni vad det bästa är? Det här är bara början.


-----------------------------------------------

Idén om en välkomstfest kom till mig redan i våras, och i somras började planerna formas. Sedan sommarlovet har vi haft möte varje helg om festen. Vi är Pia, Elin, Daniel, Linnea, Astrid, Elsa, Alva och jag. 
Det har varit väldigt stressigt och de sista 48 timmarna har varit bortom kontroll. Jag har varit ganska hemsk och urflippad vilket jag dock tror de kan förlåta mig för. Vi har andats Harry Potter och stannat uppe sent på kvällarna. Alla har lagt ner sjukligt mycket tid. Det är stört.

Människor kommer fram och tackar mig för allt. Det är väldigt jobbigt för ingen verkar förstå att jag egentligen inte gör någon större skillnad i DA. Visst var det jag som startade det, men de skulle kunna byta ut mig varje dag utan att det märktes. Det finns tonvis med människor som skulle vara mer än glada och villiga att göra det och... Hmm... Jag tror jag är för egoistisk för att självmant ge upp min plats som enda ledare för Dumbledore's Army, för på jag är verkligen, verkligen stolt över att vara det. Över att kunna säga att "det här är min förening". Men samtidigt så mår jag så dåligt över att låtsas att jag gör skillnad. Men det tar vi någon annan gång.

 

Alla som hjälpt till med den här festen är underbara och jag hoppas ni vet att det är människor som ni som gör livet värt. Människor säger att det är fantastiskt att jag (som jag skrev i DA:s facebookgrupp) på många sätt sätter DA framför mina betyg (ingen har hitills förstått att jag kommer ha äckligt patetiska betyg oavsett och att jag bara skyller det på DA), men jag förstår inte riktigt varför de säger så. För jag tycker det är självklart. Jag tycker faktiskt det är riktigt irriterande när människor sätter sig själva före sånt. (Jag menar självklart inte att en ska gå in i väggen för att hjälpa andra, men de flesta gör ju knappt en ansats att förbättra tillvaron för andra.) Hur som helst så har de är människorna som hjälpt till engagerat sig och gjort skillnad och det är sådant som är värt här i livet. Ni har varit ovärdeliga. Ni är ovärderliga. Och särskilt Pia. Pia, du har gjort mer än någon annan och du vet att jag älskar dig. 

--------------------------------------------------

Den första texten ovan är om vad som hände på festen och jag kommer minnas allt det för resten av mitt liv. Men det jag mest kommer minnas är något jag inte skrivit än:

Det är hur alla gäster kom fram och tackade oss. "Jag har drömt om det här sedan jag var åtta, tack." "Ni måste lagt ner så otroligt mycket tid, jag kan inte ens föreställa mig, tack." "Ni är underbara, tack." "Jag har försökt komma på ett sätt att säga tack, men jag finner inga ord." "Tack för allt det här, ni är fantastiska." "Får jag krama er?" "Tack." "Tack." "Tack." Så oändligt många tack. Och allas ögon glittrade så mycket när de sa det. De pratade från hjärtat, jag kunde se det. Och det är varför jag gör det här. 

Det var den första saken. Den andra jag kommer minnas är när vi gick därifrån och jag kramade Pia och tänkte säga något, men det behövdes inte för vi tittade på varandra och våra blickar sa mer än tusen ord. Vi gjorde det.

Igår kväll var det värdaste jag gjort i mitt liv.