Johannas Journey to Bali

 
Det är en regnig torsdag då jag uppdaterar min Facebook och loggar ut. En flygbiljett och en nedskriven adress i min ena hand, en skrivbok i den andra och ett trasigt hjärta någonstans där emellan.

”Flyttade till Ubud, Bali.” 

16 juni 2016, Flygplanet 15.15
Jag vill skriva om hur livet inte känns bra – om hur förvirrad och olycklig jag är. Men jag känner inte det - jag känner mig ingenting. Känner mig bara märklig. Började titta på ett TV-avsnitt, men stängde av. Inte mer flykt nu. Det är dags att sluta förtränga, sluta låtsas, sluta vara oärlig.
 
När jag återvände från England förundrades människor över att jag sa att jag var glad nu. I England mådde jag så otroligt mycket bättre, och när jag kom tillbaka till Sverige gjorde jag det också. Kände mig stark. Kände mig självständig. Kände mig som att jag gått igenom allt och kommit ut på andra sidan. Möjligheten att jag kunde må dåligt igen fanns inte i min världsbild.

Så därför berättade jag inte för någon om vad som hände i februari.

Planeterna lyser i samma takt och långt bort brinner miljontals stjärnor. Runt, runt. Enligt vår tideräkning är det för alltid; för dem bara en sekund. Snurrar och dansar med varandra. Spelar jag någon roll för dem? 

I midvinterns kyla och med varenda medveten del av mig själv inställd på att jag ”mådde bra” var jag så totalt oförberedd att det blev väldigt konstigt, men någon gång i februari gick mitt liv sönder. Jag kommer inte gå in på det här, men jag är skrämmande bra på att må dåligt när jag gör det. Och kort sagt, så mådde jag inte så bra. Igen.

16 juni 2016, Flygplanet 21.34 (03.35 Balinesisk tid)
”Försöker tänka, men min hjärna stänger av. Är bara tom. Jag har hela tiden tänkt att Ubud löser det, men tänk om jag haft fel?”

Den kalla vinterkvällen då idén att åka till Bali kom till mig så tog den tag mig så hårt att det var omöjligt att släppa taget. Det var enbart en idé i några timmar, för explosionsartat utvecklades den till något så mycket större att jag, innan jag gick till sängs den kvällen, visste jag att jag aldrig skulle få ro för än jag gjort det. Mitt hjärta sa åt mig att åka till Bali och jag lyssnade för jag hade aldrig hört mitt hjärta tala tidigare. 

Redan på flyget märker jag att mina känslor börjar stänga ner. Det är som att mitt undermedvetna vet att jag tänker ge mig på det och gör allt för att stoppa det - och jag känner igen situationen allt för väl... Det här är inte ens depression - det här är något ännu värre. Jag vet, för jag har varit här förut.

Men en emotionell avveckling som bör ta månader sker inom mig på några timmar. Och det är så skrämmande att mitt nuvarande jag vill skrika, men jag kan inte. För jag vill inte. För jag känner inget. Igen.

17 juni 2016, Flygplanet 03.35
Vad har jag egentligen gett mig in på?

När jag fått min väska sätter jag mig i en för dyr taxi och läser upp adressen jag har nedskriven på en lapp. Blir körd genom Balis trafikerade småvägar till mitt hotell i staden Ubud.  Och så plötsligt sitter jag där, på det verkliga Kafe med en skål Nasi Goreng i mina händer – en traditionell rätt med balinesiskt kryddat rött ris, tofu, kyckling, ångade grönsaker och cashewnötter. Det är mörkt, luktar av tropiska blommor och det är varmt. Fuktigt. Jag känner en undermedveten oro, men får inte kontakt med den. Sitter bara helt perplex och stirrar framför mig. Vad gör jag?

18 juni 2016, Yoga Barn
Går upp 6am för att delta i morgonens inledande Morning Flow. Solen är ännu inte uppe, katt-fåglarna skriker och jag går genom den vaknande staden. Yogar för Malika och framför mig finns en liten staty av Buddah; utanför en palm med kokosnötter. Det är svårt. Det är så många här i staden. Undra hur och varför de kom hit? Jag måste dedicera mig själv till detta nu.

De första dagarna är konstiga. Jag har trott att det här ska vara den bra tiden - de lugna dagarna innan jag börjar arbeta med mitt inre. Innan jag dyker ner i den avgrunden som är min själ. Men jag kunde inte haft mer fel. Min kropp stängde inte bara av redan på flyget för att stålsätta sig, nej den började redan då att resa i tiden. Plötsligt är jag arton år igen. Är aldrig lugn, ständigt rädd. Kan inte sova. Min kropp värker utan anledning. Jag vet att jag borde tycka att miljön omkring mig är vacker, men jag kan inte se den. Jag kan inte se något. Ångesten kommer tillbaka, och den gör det så hårt att jag måste lägga mig ner. Jag är förvirrad och förstår inte. Och jag hatar mig själv. Hatar mig själv så intensivt att jag inte vill gå ut och istället stannar i mitt torn.

17 juni 2016, 22.09, Hotellrummet
Vad ska jag säga när jag återvänder till Sverige och inget ändrats?

Jag kommer i kontakt med en healer och vi bestämmer tid för en första träff. Jag tror att vi ska ha ett möte i en lokal någonstans, men det är inte så det fungerar här. Healern skjutsar mig på sin vespa till ett helande vattenfall och på vägen tillbaka bjuder han på lunch på en liten warung (matställe) bestående av en av de godaste sopporna jag ätit för Rp 10’000 (7 kr) och chilistekt tempeh. Jag har bränt mig på ryggen och han frågar om jag vill ha aloe vera, vilket jag tacksamt säger ja till och förväntar mig den klassiska vita tuben, men blir överraskad. Det visar sig inte vara en processad kräm, utan den faktiska stjälken som han skär i två och gnider in mig med. Jag ser på med förundran. Och min bränna har lagt sig innan kvällens slut.

Vanligtvis träffar healern – Dean – sina klienter en gång, men jag är annorlunda. Vi kommer ha fler möten för jag är ingen som en reder ut på en förmiddag.

Den eftermiddagen har jag mitt första riktiga yogapass och jag upplever något större. Men det är kortvarigt. Jag är sjutton år och jag kommer hata livet oavsett.

Visst har jag väl levt tre år längre än dem här känslorna? Det här är inte jag? Eller? Jag vet inte längre.

Allt gör så fruktansvärt ont. Jag slits mellan att se världen utan erfarenhet men tro att jag vet allt - precis som alla tonåringar - och att hålla kvar vid det jag lärt mig sedan dess. Jag vill skrika, fäkta, slåss – bara få någon att se mig. Jag börjar gråta mig till sömns på nätterna och jag skäms. Jag skäms så otroligt mycket för mig själv och den jag är.

Dagen efter det kommer ensamheten.

21 juni 2016
Vattnet porlar då det bevattnar risfälten nedanför mig. Jag sitter i trappan upp till mitt torn och dinglar med benen. Det svaga bruset från Bali-trafiken blandas med fågelkvitter, ljudet av hackor från arbetande balineser med stråhattar och enstaka skratt och utrop. Allt är avlägset här.
Vårt samhälle består av press. Smalare, brunare, blondare. Det går alltid att träna mer, träffa fler. De gröna plattgräsiga risplantorna vajar i brisen som når även mig. När blev bas-chakrat i vårt samhälle prestation?

The Yoga Barn arrangerar varje månad en detox som jag bestämt mig för att delta i. Den kostar mer än min flygbiljett, men jag vill. Känner att jag måste.

Kvällen innan detoxens start fyller jag sexton år och bryter ihop fullständigt. Får så mycket panikångest att jag faller ihop inne på en allmän toalett och bara ligger och gråter. Tillbaka på ett allmänt toalettgolv med släckt lampa, vad händer med mig?

21 juni 2016, Bänken utanför Nyoan Studio, YB, 15.33
Jag kan inte göra det här. Det tog så oändligt lång tid att bygga upp den här muren och nu går den sönder. Jag är inte som Bali, jag låter inte bara hål vara.  Min verklighet faller samman, jag tappar kontrollen och jag är rädd.

Detoxen är sju dagar och går ut på att en inte intar fibrer på en vecka. Det finns ett antal utgångspunkter bakom detoxen, varav en är att avgifta kroppen. Det är inte min anledning, men idag är det en viktig del i min vardag. En annan utgångpunkt – den som var min anledning - är att vi förtrycker en massa känslor med mat och att dessa känslor, som vi annars inte kan få kontakt med, börjar bubbla upp då en slutar äta. Vi yogar på morgonen, dricker gröna drinkar på för- och eftermiddagen och kokosvatten och örtteer däremellan. Vi har schemalagda lektioner om kost, näring och avgiftning, ceremonier med vatten, ljud och andetag, övningar i att skriva och andas och vi får egna lavemang samt skrivläxor med frågor. Varje morgon berättar vi hur vi mår fysiskt och varje kväll hur vi mår psykiskt. Vi är sexton stycken i gruppen, från hela världen och i spridda åldrar (jag är yngst), och håller till i Lotusstudion - en avsides vacker studio där det utanför i vattnet växer lotusblommor. En lotusblomma måste ta sig igenom mörker och lera innan den kan blomma, och jag sluter handen om mitt lotushalsband.

Question 1.2: What makes you feel safe?
Answer 1.2: I don’t know if I ever feel safe.

Den andra detoxdagen träffar jag min healer igen. Han arbetar med en metod som kallas för Quantum Shift och som är väldigt kraftfull. Den går ut på att han ställer en massa frågor och ändrar neuronernas banor i hjärnan, så att en kan bryta tankemönster och skapa nya. Det är avancerat, och mer än något så tar det tid – det är en process. De kommande dagarna mår jag väldigt märkligt och känner mig frånvarande. Vad jag än stöter på så skickar min hjärna tankarna i två riktningar och jag hör rösten jag alltid hört samtidigt som jag hör rösten jag vill höra. Det förvirrar mig mycket och jag är ledsen och nedstämd. Jag visste att det skulle vara svårt, men inte så här. Jag bär på en känsla av att jag inte är hel än.

Detoxen tar på mina krafter. Jag får extremt ont i körtlarna nedanför hakan och har plötsligt utslag över hela kroppen och akne i ansiktet. Det är gifter som kommer ut och jag ser på med förundran. Vi blir informerade om att en sidoeffekt (inte ett syfte), av detoxen är en viktnedgång på cirka ett halvt kilo per dag (mer om du väger mer, mindre om du väger mindre). Men jag mår psykiskt dåligt och min kropp har redan sedan innan en utarbetad teknik för det – att gå ner i vikt. Jag noterar efter några dagar att jag går ner ett helt kilo per dag och det skrämmer mig enormt. Snälla, jag ber. Inte igen.

Den fjärde dagen börjar jag frysa extremt mycket dygnet runt, har ingen energi eller ork och att ens lyfta armen för att borsta tänderna är jobbigt. Jag vet inte vad jag ska göra och jag är rädd. Dagens fokus är hjärtchakrat och jag kan inte beskriva dagens morgonyoga på ett annat sätt en att den kändes. Inuti. Efteråt kommer en kvinna och föreläser om något som jag senare samma dag inte kan minnas eftersom jag bara låg ner på min puff medan saker rykte på min insida. Jag kände mig inte färdig. I slutet låter kvinnan oss sluta våra ögon, bjuda in vem vi vill och bränna negativa saker i vårt förflutna. Något svagt pyr ur mig och jag staplar förvirrat till mitt torn där jag bestämt träff med en man vid namn Kasna som utför helande massage.

Proceduren tar två timmar och första halvan trycker han på min kropp. Det gör ont, men jag vet att jag behöver det - det är ändå en kroppslig smärta och jag fokuserar på att andas och meditera. Han använder hemmagjord kokosolja som luktar ljuvligt och påminner mig om kokoslimemuffinsen min mor bakade när jag liten - allt medan det gör så ont att jag bara vill skrika. Han säger att min vänstra rygghalva är extremt ovanligt spänd och att det beror på stress och oro. Jag tror honom.

Efter massagedelen gnider Kasna in mig med en blandning av trettioen örter han plockat i sin trädgård den morgonen och slår in mig i en filt till ett paket där jag får ligga. Jag visste inte att han skulle göra detta och jag vet inte hur länge jag ligger där. Det är svalt i rummet, men örterna skapar en värme inom mig som jag kroppsdel för kroppsdel fokuserar på. Det är extremt jobbigt och jag slåss. Mot tankar. Mot vad som hänt. Mot mig själv. Och så plötsligt rycker hela min kropp till, så skarpt att jag i min filtkokong bokstavligen hoppar till i sängen. Sedan blir jag lugn. Klarare i huvudet. Lämnade något just mig?

När Kasna kommer in och jag reser mig lämnar jag, trots att jag inte är svettig, en pool av vatten efter mig och Kasna är förvånad över hur mycket det är, men förklarar att örterna drar ut gifter om kroppen är redo. När jag kommer ner till min dusch för att skölja av mig örterna känner jag ett så stort motstånd mot min duschkräm från The Body Shop och andra artificiella produkter att jag inte kan använda dem. Detta är en ny aspekt i mitt liv som jag kommer bära med mig och idag har jag slutat använda onaturliga produkter, men för stunden nöjer jag mig med att enbart använda vatten när jag skrubbar av mig den gula gurkmejafärgen.

Jag tackar, betalar och noterar att jag på två timmar fått tre stora finnar till följd av giftutsläpp. Då jag går ner till poolen, luktandes som en dröm, känner jag mig lättare.

Den kvällen har vi en andningsceremoni och den visar sig bli en av de starkaste upplevelserna i mitt liv. Jag ligger ner med slutna ögon och andas med öppen mun och jag minns inte mycket av början, fast att jag var väldigt närvarande. Min kropp gungar och jag får intensiva flashbacks från dagis och min uppväxt som blandas med fysiska känslor. Blixtar, mörker, åskmoln. Det är så otroligt starkt och vid ett tillfälle känns det som att hela min mage öppnas, men då kommer en av de tre kvinnorna som håller i ceremonin och lägger sina händer på den. Jag vet inte hur eller varför, men hon visste.

Jag krigar, ljuset blixtrar, musiken är hög, stressen ännu högre, det fortsätter och fortsätter, jag slåss för mitt liv, och så plötsligt…

~ fjuuuuh ~

Jag sitter på en rödvitrutig picknickfilt under ett stort träd och spelar brädspel med mitt sjuåriga jag och mitt sjuttioåriga jag. Det är sommar och vi skrattar. Att dela vad vi pratade om känns för privat för att skriva här, men vi pratade. Om allt.

25 juni 2016, mitt torn´
På kvällen när vi ligger i min stora säng efter att jag läst en godnattsaga och Lilla Johanna somnat tätt intill mig säger Gamla Johanna att hon är stolt över mig som rest till Bali för att jag ville läka, och det gör jag.

Question 4.2: What do you love about you?
Answer 4.2: I love that I always try my best and that I do not let fear stop me.  I love yoga and gardening pumpkins. And I love that I came to Bali.

26 juni 2016, 11.00, Studio Lotus
Jag känner ett sådant behov av att LEVA!

Dagen efter den helande massagen och andningscermonin är jag helt överväldigad, men fram emot ”lunch”tid börjar jag bli ledsen igen. Jag hade egentligen tänkt att promenera längs Monkey Forest Road och titta i affärer, men är ännu mer fysiskt svag än tidigare och känner mig otroligt ensam. Jag önskar jag kunde ringa någon, men vet inte vem och vet ändå inom mig att den enda jag behöver vara med just nu är mig själv.

Question 6.3: What is really going in for you?
Answer 6.3: What is happening to me is a process in which I am learning to love myself.

Den sjätte dagen åker vi till vattentemplet Tirta Empul med olika stenformationer som sticker ut från en mur och framför varje får en vada fram genom vattnet och be. Jag är trött, men jag ber till mig själv, mina chakran, mina rädslor, mitt förflutna, min nutid och min framtid. När vi lämnar templet känner jag mig märklig och mitt hår är rufsigt av allt vatten.

   ”I look like I’ve been in a war.”
 Luz ler mot mig och stryker mig uppmuntande på armen.
   ”No, you’ve just been cleansing.”

And isn’t that the same?

Den eftermiddagen har jag bokat en crown massage på KUSH som visar sig bli livsförändrande. Själva huvudmassagen är dålig och jag känner mig besviken, men så börjar personen massera min vänstra skuldra och himmel… I samma sekund börjar jag tänka intensivt på min mor och det är konstigt, för jag har inte gjort det tidigare och jag kan inte heller sluta. Sedan byter personen till höger skuldra och då försvinner min mor ur huvudet och in träder min far. Efter en stund återgås till min vänstra sida och mamma kommer tillbaka och vice versa. Så där håller det på fram och tillbaka och det som startades inom mig för nästan en vecka sedan på healingen och som fortsatte för två dagar sedan på andningsceremonin blir så småningom slutgiltigt. Jag accepterar och släpper taget. Jag är fri.

27 juni 2016, KUSH 13.38
Min kropp är svag, men min själ är läkt. Den är skör, med stora ärr och många minnen. Men den har gått ihop. Nu behöver den bara vård, omtanke och kärlek. Och jag ska ge den det.

Efter en årslång vecka är dagen då den intensiva detoxen ska avslutas här och vi sluter veckan med att bränna allt dåligt under en ceremoni ledd av den fantastiska Nadine. Vi sitter i en cirkel och hon frågar vilken färg som kommer till oss och jag svarar att jag är blålila. Utan tvekan.

Vi bryter fastan med en matceremoni. På en timme äter jag tre skivor gurka och så mätt som jag var efter det har jag aldrig någonsin varit. Kroppen är verkligen fascinerande.

Jag får en helkroppsmassage på KUSH som inte är så bekväm, men det är för att jag gått ner sex kilo på under en vecka och på kvällen möts alla vi detoxare upp på älskade Alchemy  - en underbar restaurang där jag hade min allra första lunch på Bali - för en hejdåmiddag. Den intensiva detoxen är över, men min riktiga detox har bara börjat - nu väntar ett helt liv. Mitt nya liv.

Den kommande tiden är obeskrivlig. Blommorna lyser och solen blomstrar. Varje morgon stiger jag upp klockan sex till soluppgången. Babyrosa moln smyger fram på en förgätmigejblå himmel som just börjat ljusna. Mannen med trekantshatt är redan uppe och arbetar på dem grönskande risfälten utanför tornet där jag bor då jag stiger upp. Tidigt, för morgonens yogaklass.
   Ubud håller på att vakna, och jag vandrar längs gatorna medan rökelsen från morgonens offergåvor sprider sig och blandas med ljudet av kokosnötter, pumpor och exotisk frukt som lastas av till alla restauranger. Jag plockar en blomma och fäster i mitt hår; andas.
   Efter att ha dragit mitt kort stiger jag in och rullar ut min matta. Den öppna yogasalens höga trätak stöttas av pelare och utanför vajar palmerna. Vi mässar för att inleda och senare för att avsluta.
   Två timmar senare sitter jag i lotusställning på en kudde några kvarter bort. En skål gyllene gröt med ayurvediska kryddor och kokos, och en med ångade grönsaker i mina händer. Skriver i min dagbok och tittar. På människor. På världen. Jag är lycklig.
   Mitt hjärta är helt.

Fäster ännu en blomma i håret och ler mot alla. Och de ler tillbaka.

   ”Why do you not have shoes?”
   ”Why do you have shoes?”

Någon dag efter detoxen äter jag en Carbonara på Seeds of Life som är så god att jag aldrig upplevt något liknande. Med min nya matsmältning får jag tugga mycket noggrant och middagen tar tre timmar att äta, men det är den värd. Jag är värd det. Varje kväll somnar jag senast klockan tio och jag är glad.

En vilja att ta hand om mig själv och min kropp, starkare än jag någonsin känt tidigare, växer inom mig. Jag vill aldrig mer äta oekologiskt och känner ett enormt motstånd till artificiella och onaturliga produkter.

Jag skriver och postar några vykort i brevlådan som ser ut som en kartong, vandrar längs gatorna och på marknaden. Det blir juli och en dag går min flippflopp sönder men det bekymrar mig inte. Jag bara skrattar, tar den andra i handen och tänker att jag inte behöver skor eftersom jag ändå går barfota så mycket. En asfalterad gata i brännande sol senare ångrar jag mig dock och hoppar på en motorcykel upp till Raya Road och köper ett par nya Havaianas. Och så skrattar jag igen. På vägen tillbaka kliver jag i hundbajs med mina nya skor och skrattar ännu mer. För det är så roligt att leva. Jag äter gott, tänker på framtiden och en dag besöker jag en elefantnaturpark där jag får bada med elefanter. Jag går till en naturlig affär där jag bland annat köper avgiftande ansiktsmask, parfym, vaniljstänger och två presenter till människor som betyder mycket för mig och vandrar i en skog med massvis av apor. Jag besöker Radiantly Alive (en yogastudio) och en annan dag går jag på en klass för Iain Grysak helt ledd i sanskrit. Jag tuggar, dricker kokosvattenkefir, äter basiskt och ler. Jag drömmer, jag yogar och jag älskar. Åh, vad jag älskar!

4 juli 2016, 09.12, Down To Earth
Mjukt röd-orange himmel som bleknar till citrongult till ljust turkost lika snabbt som den tidigare exploderat i färg för att välkomna solen. En ny dag. Vi är lyckliga som får leva. När jag går längs gatorna här säger människor att jag är vacker.
   Och fåglarna sprider sina vingar, bananbladen dansar harmoniskt med vinden. Solen glittrar i håret på andra människor i deras hälsningar, huvuden upp-och-ner. Hela himlen är lysande vit ovanför mig, spänner mina muskler, sträcker ut mina tår. Jag är högst upp i hela världen, graciös som en ballerina. Ser ni?

En dag loggar jag tillbaka in på Facebook. Det tar enormt långt tid och mitt motstånd är stort, men jag gör det. Möts av några otroligt fina meddelanden från människor som skrivit till mig. Människor som jag märkt blivit berörda av det mejl jag skickade till några få innan jag loggade ut. Människor som har tagit sig tid att genuint skriva uppriktigt utifrån sina hjärtan. Stöttande, peppande - jag kan känna deras kärlek från andra sidan Jorden och inte nog beskriva min tacksamhet.

Jag bevakar och analyserar mitt Facebook- och internetanvändande noggrant. Vad är positivt? Vad är destruktivt? Vad gynnas jag av?

En sak jag inte kan bortse ifrån är mitt högskolebesked som jag vet att jag kommer få på telefon fredagen den åttonde juli 15.00. Under detoxen sköt jag dem känslorna åt sidan, men nu går det inte längre och jag är plötsligt så nervös att det känns som att jag ska gå sönder.

8 juli 2016, Down To Earth 09.XX
Så… Idag avgörs mitt liv. Känns det som. Jag fick flytande vaniljextrakt på min chiapudding och molnen är osäkra. Tiden går. Men väldigt långsamt.

Då klockan är strax efter 17.00 och jag i två timmar suttit och bara stirrat på min mobil så ringer den och en kille säger att jag kommit in. Jag frågar om han skämtar och han svarar nej. Då frågar jag om han skämtar och han svarar åter nej. Jag avvaktar lite och frågar sedan om han ändå inte skämtar och han svarar för tredje gången nej. Då börjar storgråta och skratta på samma gång.

Den kvällen firar jag med en gyllene rainbow curry på Soma och vart jag än går hälsar människor på mig. Livet är underbart.

9 juli 2016, Petani Restaurant
When the midnight blue would fade to indigo, the girl would wake up.
    As though the dancing night clouds was whispering for her to come back to reality.
    The girl had always considered morning clouds to be of a different species than other clouds; more aware, on the edge of reality and dream. She knew that only those who was able to see dreams in daylight would fully understand.

Morgonen efter har jag ett möte med Nadine. Då vi träffade henne under detoxen presenterade hon sig som en häxa och jag vet inte vad hon egentligen är, men himmel. Under den timmen vi pratar lär hon mig mer om mig själv än vad någon annan gjort under månader och det hon säger förändrar min syn på mig själv för alltid.

Jag träffar min healer för lunch på Clear Cafe och äter en maträtt som innehåller en räka. Hade jag inte ätit den räkan hade jag troligtvis inte spenderat min sista kväll och natt på Bali på toaletten hulkandes över en påse medan det sprutade ur alla möjliga ändar och jag hade antagligen inte varit så borta att jag somnade utomhus på en trappa för att jag inte orkade gå till min säng. Antagligen hade jag yogat, ätit min underbara favoritfrukost på Down to Earth och besökt mina favoritställen i staden, och inte halvlegat i en hotellstol i tre timmar medan jag försökte äta lite salt havregrynsgröt i väntan på taxin som skulle ta mig till flygplatsen. Jag har aldrig varit så matförgiftad i mitt liv och hade innan dess inte kräkts sedan jag var magsjuk i mellanstadiet, men jag accepterade det. Jag vet att min kropp alltid gör vad den behöver. Nu, och hela mitt liv.

11 juli 2016 05.22, flyget
Jag klarade det. Jag begav mig på en nästintill omöjlig resa – själv – och jag visste inget om hur det skulle bli eller om det skulle gå. Jag var rädd. Men jag klarade det! Jag är fantastisk! Jag älskar mig själv! Och jag ska aldrig sluta med det! /…/  Jag har tagit mitt ansvar och jag har läkt. Jag har lärt mig mer än vad jag trodde var möjligt. Med hjälp av yoga, andning, ansvar, distans, beröring, massage, perspektiv och – främst – mig själv så har jag gått igenom en process. Och jag har lärt mig den svåraste asanan av alla  - att släppa taget.

Jag lever. 

Namaste, Johanna.
 


Att åka till Bali är den största risken jag tagit mitt liv och det är även det i särklass bästa beslutet jag någonsin fattat. Jag åkte utan att veta vad som väntade, utan att känna någon på samma halva jordklotet, utan en riktig biljett tillbaka. Jag åkte utan att veta varför jag gjorde det mer än för att mitt hjärta ville. Jag åkte till Bali och förändrade mitt liv. Och sedan dess gör jag vad min kropp vill på riktigt. Jag accepterar och lyssnar till signaler även om de ibland går emot samhällets normer. Även om de ibland får mig att känna mig krånglig (som att välja bort mat som inte är ekologisk, som att inte använda onaturliga produkter och som att fråga om varenda ingrediens som är i). För att jag vill blomstra i nuet. Och jag vet att även om det ibland är jobbigt att fråga, så är det jobbigare att inte må bra. Att leva kemikaliefritt, rent och naturligt i den utsträckningen jag gör idag påverkar kroppen på ett sätt jag inte trodde var möjligt innan jag upplevde det själv och efter att ha upplevt det så kan jag lova att det inte är något en vill sluta med eller ens tumma på. Jag gör det utav respekt för att jag bryr mig om mig själv och för att jag vet att kärlek kommer från insidan. Världen är så otroligt vacker och jag kan se färger, träd, energier, chakran, himlen och kärlek på ett sätt jag var oförmögen till tidigare. Och viktigast av allt så kan jag kan se att jag är bra som jag är.

Jag älskar mig själv. Nu, och för Alltid.

Lucka 23: God Jul

  
Eftersom morgondagens inlägg antagligen kommer vara av en annorlunda karaktär vill jag nu önska:
 
En riktigt god jul från mig till varenda varelse i hela i världen.
Ljuset i mig ser och ärar ljuset i varenda en av er.
Jag älskar er. 

Lucka 22: Julstök

 
Idag vid tio träffade jag Susanna på Sveavägen för att yoga tillsammans. Det var fantastiskt och åh, vad jag har saknat henne! När våra energier förenas blir det ett så vackert flow att jag ler resten av dagen. Shay, som ledde klassen, är också otroligt duktig så det var kul. 
 
Efter yogan mötte vi Gregory för lunch på Reload Superfood Bar (mamma bjöd mig för att det inte blev en matlåda från igår). Det var så mysigt och under den korta stunden hann vi (jag) fangirla Susannas förlovningsring från Greg, diskutera tiden efter den fysiska döden, julklappar och mina och Susannas studier. Nu går jag i tankar...
 
Från lunchen fick jag hoppa direkt på tunnelbanan och sedan bussen för att ta mig ut till Stora Essingen där jag denna vecka går på Akupunktur hos Doktor Nie. Jag fullkomligt älskar att vara där och få lite asienladdning. Ser ut som i en Miyazaki-film (hade jag sett några sot i hörnet hade jag inte blivit alltför förvånad) och jag skulle inte tacka nej till att vara där i flera veckor. Dessutom får jag i läxa varje gång att dricka ett underbart gott örtte på en kinesisk blomma som inte går att köpa på andra ställen än i Kina...
 
Från Dr Nie åkte jag hem, hämtade ut ett paket åt Farmor och fortsatte julstöket hemma. Himmel och pannkaka, det är så mycket som ska göras! Eftersom jag inte ätet gluten, socker,  laktos, rött kött eller potatis så lyckas jag med det äta precis noll rätter som andra lagar till vårt julbord vilket innebär att jag gör min version av allt. Igår bakade jag (om) pepparkakor och grönsakskaka, gravade lax och dagen innan det bryggde jag glögg, bakade vörtbröd, julfröknäcke och två sorters biscotti (saffran respektive chai-pekan). Idag har jag lagt in citronsill, senap-pepparrotssill och currysill, glaserat peppisar och torkat chaipekannötter. Imorgon ska jag griljera kalkonskinka, rulla kycklingköttbullar och förbereda tomtegröt (brysselkål, grönkål och rödkål får jag göra dagen efter). Allt detta gör jag dock med glädje, för det är mitt val och jag älskar att ta hand om mig själv. 
 
Nu ska jag sova så godnattkramar till alla!
Namaste.