Smygande gula höstlöv
Sensommaren har varit fantastiskt vacker, i alla fall här i Halland. Som vittnades om i ett vardagsinlägg förra veckan, så har jag under några lyxiga luncher suttit på min uteplats och solat tills jag nästan smält - och det i mitten av september! Tänk va? Dessutom har jag gått och lärt mig lokalationen på ett landskap, vilket de som känner till mina kunskaper i svensk geografi förstår är något mycket ovanligt. Halland - vem hade anat att det ligger på västkusten liksom?
I all den värme som varit är det enkelt, rent av frestande, att glömma bort tiden och stanna för alltid i den eviga sommaren. Titta på molnen som solar sig på den turkosa himmlen, höra fåglarna kvittra och se trädkronorna nästan omisskänligt dansa i all sin grönska. Men hösten kommer smygande, och idag var det rent av lite kyligt. Strumpbyxor innanför dem röda träklackarna och kofta; dem gula löven längs gatorna blir allt fler.
Trots sommaren, har jag förberett mig. Jag älskar hösten och ser innerligt fram emot skördesäsongen av betor, pumpor och kål och att koka värmande soppor och grytor. Lagade en magisk pumpagryta för några dagar sedan och till veckan kommer ekolgiska gulbetor äntligen tillbaka i affärerna. Jag vill kura upp mig med en mysig bok och tända avgiftande bivaxljus. Ha tjockare tröjor, rutiga halsdukar och missbruka rött, orange och lila. Förra veckan syltade jag kantareller, la in rödbetor och handlade juteväv att bädda in pumporna i när nätterna blir kallare.
Jo, jag har förberett mig. Men vad innebär egentligen det? Varför ska jag förbereda mig för något jag älskar? Jag kan se det vackra i när temperaturen sjunker och det regnar så att allt ser jämngrått ut. Det är fint och jag längtar efter det också. Att förbereda för hösten är för mig att ta till vara på årstiden, småpyssla och gå in i ett lugnare tempo. Att tänka och reflektera. Jag tror att hösten är bra för själen. Men det bygger på att en vet hur en ska bemöta den - att en är förberedd.
Jag är nöjd att hösten är här och välkomnar den.