Lucka 8 - Ett litet liv

 
 
Jag läser en bok om min egen insida. Det är vad jag tänker ganska direkt efter att ha börjat läsa Judes tankar. Aldrig tidigare har jag identifierat mig så mycket med en karaktärs beteende; aldrig tidigare mött någon som fungerar på samma sätt som jag gjorde. 
 
   "Du vet hur mycket jag tycker om honom", sa han, "men Harold, hur mycket vet du egentligen om den här killen?"
   "Inte mycket", sa jag. Men jag visste att han inte var Laurence värsta tänkbara scenario: jag visste att han inte stal, att han inte skulle döda mig och Julia i sängen på natten. Det visste Laurence också.
   Jag visste förstås också, utan att veta säkert, utan några egentliga bevis, att något gått väldigt snett i hans liv.
(s. 360)
 
Allt Jude har tänkt om livet och sig själv har jag också tänkt, och till en viss punkt så har jag även gjort samma saker. Våra sinnen - eller hans sinne och det sinnet jag hade, fram till jag åkte till Bali för ett år sedan (himmel, är det bara ett år?) - är så snarlika att jag gång på gång måste stanna upp i berättelsen och bara stirra framför mig. Stirra på händelser tillbaka i tiden. Och när Jude hamnar i situationer jag aldrig hann hamna i, som när han blir tillsammans med en kille, så förstår jag att alla de problemen - alla förfärliga händelser och svåra situationer - skulle även jag hamnat i så småningom. När han vaknar på sjukhuset så upphör det att vara mina minnen jag läser om, och till mig kommer istället insikten att allt det han sedan gör och utsätts för skulle ha blivit min framtid.
 
"Om Luke var där hjälpte han honom att vattna växterna, och memorera deras namn - Miltonia spectabilis, Alocasia amazonica, Asystasia gangetica  - så att han kunde upprepa dem för broder Luke och få beröm." (s. 381)
 
"Tre saker du tycker om hos dig själv." /.../
"Jag är lång", sa han till slut. "Ganska lång i alla fall."
"Lång är bra", sa jag, fast jag hade hoppats på något annat, något mer kvalitativt. Men jag bestämde mig för att godta det som svar: det hade tagit så lång tid för honom att komma på det. "Två till." Men han kunde inte komma på något mer." (s. 727)
 
Han vet inte om det nu, men under de följande åren kommer han, om och om igen, att testa Harolds påstådda tillgivenhet, kommer att kasta sig mot hans löften för att se hur hållfasta de är. Han kommer inte ens att vara medveten om det, men han kommer att göra det i alla fall. (s. 218)

"(lägenheten) verkade full av oemotståndliga frestelser: rakblad, förstås, men även knivar och saxar och tändstickor och trappor att kasta sig utför"
(s. 209)
 
"Och ibland är det för att jag känner mig glad och måste påminna mig om att jag inte borde göra det."
   "Varför då?" frågade jag så fort jag kunde prata igen, men han bara skakade på huvudet på huvudet utan att svara, och jag blev också tyst. (s. 371)
 
Vem är författaren Hanya Yanagiahara? Hur vet hon allt det här? Jag försöker googla henne, men hittar inget speciellt. Inget om att hon haft en svår barndom, inget om att det är personliga erfarenheter. Självklart behöver inte allt nå media, men någonstans efter att hennes bok blev en bästsäljare så måste någon ha frågat henne: Hur vet du det här? Är personen okej idag? För det måste finnas en person, och om det inte gör det, hur kan hon då förstå det hon skriver? 
 
Det här är inte första gången jag läser om mitt eget liv. När jag läste Brott och Straff i tvåan så kändes det som att Raskolnikov var den enda som förstod mig, men min relation med Jude är annorlunda. Kanske för att ett litet liv* sträcker sig så mycket längre, och sambandet mellan handling och konsekvens blir tydligare. Kanske för att min värld idag är så mycket större än då jag var sjutton (så mycket större än Raskolnikovs), att det finns mer att identifiera sig med. 
 
I mitt stilla sinne så undrar en del av mig hur jag kan jämföra mig med någon som blivit våldtagen under hela sin barndom och som blivit påkörd så att han fått skador för livet? Men jag jämför inte vad vi varit med om tidigare, jag jämför konsekvenserna av trauman. Så ja, jag identifierar mig med Jude, och det finns något så beroendeframkallande med att läsa om hur en annan människa förstör sig själv att jag inte kan släppa boken ifrån mig.
 
Vi får inte bara följa Jude, utan även hans vänner och av dem så är det främst Willem, Harold och Andy som tilltalar mig. De ställs alla inför frågan hur en ska rädda någon som inte vill bli räddad, och trots att jag läst boken - trots att jag själv varit där - så har jag inget rakt svar. Bortsett från att jag egentligen har det och det har även boken. För utöver att kretsa kring Jude så tangerar boken också vikten av att hitta sitt kall, de små viktiga stunderna i livet och hur vänskap förändras när den växer - och det är i det som lösningen ligger. I kärlek.
 
"Det finns inget förfallodatum för att behöva hjälp eller behöva människor. Man kommer inte till en viss ålder och då slutar det." (s. 685)
 
Vi ska älska varandra och vi är inte gjorda för ensamhet. I slutändan så antar jag att budskapet handlar om att lycka och glädje inte definieras av vad en har, utan av hur en uppfattar det en har - något jag skulle önska att fler förstod. Bokens slut, utan att spoila för mycket, dröjer sig kvar i mina tankar för jag undrar om det var meningen hela tiden? Yanagiahara har sagt i en intervju att hon ville skriva om en karaktär som bara blev sjukare, men jag vet inte om det är sant. Ibland så måste en gå så djupt in i skogen att en tappar bort sig helt för att kunna hitta ut på andra sidan. Och om jag är i det djupaste mörkret, är jag då mer sjuk, eller närmare att bli frisk?
 
"Oavsett vad som skadats så omformar sig livet för att kompensera för förlusten, ibland på ett underbart sätt." (s.142)
 
 
 
*Jag avstod medveten från att kursivera och använda versal.
 
Bokrecension från i somras som jag aldrig publicerade.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: