Jag vakanar av att mina föräldrar pratar - högt. Vanligtvis brukar de vara tysta när jag har sovmorgon men idag hade de antagligen glömt. Jag vänder mig om och tittar på klockan. 04:27. Har klockan stannat eller? Vad skulle få mina föräldrar att gå upp så tidigt? "Ska jag väcka Johanna?" hör jag mamma säga. Nej! Jag har ju sovmorgon! De har glömt det! Jag ska precis skrika att jag försöker sova när mamma öppnar dörren. "Moltas har ett krampanfall!" På en sekund är jag i mina föräldrars rum. Moltas ligger på golvet och rycker samtidigt som det kommer fradga ur munnen. Han ser ut som när han springer i sömnen bortsett från att det är samma rörelse om och om igen, och hans ögon är öppna och livrädda. Min första reaktion var chock, andra var börja storgråta, tredje var panik och fjärde vara att jag måste får det att sluta. Jag försökte stryka på honom och lugna ner honom men inget hände. Pappa tog upp Moltas och bar ner honom för trappen och då slutade han krampa. Jag sprang och tog på mig ett par smutsiga jeans från tvättkorgen och  gummistövlar. Plötsligt spelade det ingen roll att jag var täckt av vit acnekräm och hade nattlinne på mig. Allt som spelade roll var Moltas. När vi satte oss i bilen var klockan 04:28. På vägen i bilen snurrade så många tankar i huvudet. Varför hände det? Kommer han få ett återfall? Är han sjuk? osv. Vår bil lät konstigt hela vägen men vi tänkte inte på det. På Bagarmossens djursjukhus sa de att de inte skulle göra en undersökning eftersom det här var första gången. Det kan hända, men om det händer igen ska vi undersöka. Moltas var orolig och flämtig. När vi gick ut till bilen ser vi att vi har fått punka. Så vi får låna telefonen och ringa efter pappa som kom och hämtade oss med Jontes bil. När vi kom hem blev Moltas rädd för övervåningen för det var ju där det hade hänt, men han gick och la sig. Klockan visade 05:27 innan jag slöt ögonen och somnade om.

Han mår bra nu, han fick ledigt från dagis och följde med mamma till jobbet.
Vi får bara hoppas på det bästa. Jag vet att det kanske låter lite dramatisk som jag skrev, men jag överdriver inte. För mig kändes det så där, fast ännu värre. Jag kan inte beskriva, det var nog det läskigaste jag varit med om (delat med när Moltas fastnade med tassen i ett bord men det gick så snabbt)
JAG ÄLSKAR DIG MOLTAS, DU BETYDER MEST I HELA VÄRLDEN♥