Lucka 10: Melbourne, favoritplats 2 - AYM

 
5.45 stängs det automatiska låset av på den ytterdörren till trapphuset och jag lämnar den mörka himlen utanför. Två trappor upp och till höger med en mandala-blomma på dörren; ett djupt andetag innan jag går in. Skriver mitt namn med en blomma efter under Tinas på närvarolistan, tar av mig skor och strumpor och tassar mot omklädningsrummet.
   Strax innan sex står jag på min matta längst fram till höger framför altaret, tittar på bilden av Guruji med händerna i namaste och sträcker sedan fingertopparna för första solhälsningen. Karyn kommer in strax därefter, tänder rökelse och ljus, ordnar med blommor och sätter sig sedan i lotus mellan mig och altaret och med ryggen mot väggen. Hennes chanting av de välbekanta indiska verserna; rösten så säker ty hon har sagt de tusentals gånger tidigare, och hennes toner blandas med mina in- och utandetag när jag släpper taget. Jag är trygg. Och kvart över sex messar vi tillsammans. 

Ashtanga Yoga Melbourne är utan tvekan mitt favoritställe i Melbourne och det beror helt på Karyn. I tjugo år har hon praktiserat Ashtanga och hennes kunskap och dedikering ger henne en energi som gör att jag - även om AYM inte är min hemmashala - aldrig behövt känna mig vilse i Melb. På fredagar efter ledd klass dricker vi chai och pratar, och en gång (hoppas på fler!) har Karyn haft conferance.
 
Namaste, Johanna
 
 

Lucka 9: Bali gång tre

 
Går genom Penestanan medan den svarta himlen ljusnar, en äldre kvinna som ställer ut dagens offergåvor. Vill leva, vill leva väl.
   Nattens fragipanis på marken, ojämn asfalt. Sitter på min matta, Ganesha framför mig. Samastithi. Praktiserar. Andas. Känner energin. Lycka och rädsla samtidigt. Vill leva, vill leva i sanning. Surrender. Sharath som kommer till mig i tredje omgången av Urvdha D. Andas. Mm. Aum, shanti, shanti, shanti. Vill leva, vill leva i ljus.
   Blickar. Går tillbaka.
   Young coconut, no straw, suksma. Pressar i en lime och halvligger medan jag tittar på världen. Drakfruktsglass och julkalendern. Promenader. Många steg. Beautiful! Kokosyoghurtkefir med ris från homestay. Monsunregn. Solljus, drömmar och Susanna. Risfält. Jag antar att jag inte helt förstår.
   Träffa Lu. Kakaoceremoni och sång. Angel! Fairy! Kramar, öppenhet. Agneta, Guilia, Dean, Ben. Röster. Energi. Varm kakao med kryddor och serotonin. Myggor och en åter mörk himmel.
   På en scooter bakom någon hem. Storm. Vill leva, vill leva för alltid. 
 
När jag lämnade Bali i somras tänkte jag att det var sista gången på länge som jag var där, men ibland vill livet annorlunda. Det behövde bli så. Och everything surfaced, but it was good. VeRry Godd. För jag skulle inte kunna leva annorlunda.
 
Namaste, Johanna 

Lucka 2: Ett minne - I Mysurus kvällsljus

 
 
18.40 på kvällen lördagen den 25 augusti sätter jag mig på stenkanten till den upphöjda rabatten vid huset där Lisa har sin lägenhet. Himlen är mörk, rickshaws och scootrar kör förbi och luften är varm. Jag stirrar framför mig utan att se och försöker att samla mig, men har samma framgång som tidigare under dagen - det vill säga ingen alls. Ända sedan jag vaknade i min säng på morgonen så har jag mått väldigt annorlunda mot de andra dagarna. 
   Grinden öppnas och Lisa och Jens kommer ut och stannar en bit ifrån hennes taxi och mig. Jag reser mig snabbt och spänt, försöker ta ett inandetag men det når aldrig halsen, och jag tittar på när de kramas hejdå men det känns så intensivt att jag snart sänker blicken till tåringarna på mina fötter istället. Herregud, jag klarar inte det här. 
   Vi ler båda samma leende när hon kommer fram till mig - ett leende som inte vet om det gråter eller är lyckligt - och tittar på varandra. Jag vill säga åt henne att inte åka, be henne att stoppa tiden och låta oss stanna kvar för alltid. Snälla, lämna mig inte. Snälla, låt det här aldrig ta slut. När vi inser att vi mår likadant så skrattar vi båda till halvkvävt och sväljer. Lisa börjar gråta och jag tänker att jag kanske inte överlever det här. Den senaste månaden ekar inom mig, hela Indien brusar och vi kramas länge, hjärta mot hjärta. Och med hennes armar runt mig andas jag ut. 
 
   "Du är en speciell person, Johanna. Lova att du är rädd om dig." Hon tittar mig i ögonen medan tårarna rinner.
   "Det är jag."
   "Jag vet. Jag vet."