Böcker från sommaren 2017


Mammutjägarna
 av Jean M. Auel
Cromagnonflickan Ayla lämnar sin dal tillsammans med Jondalar, den man hon älskat sedan hon hittat honom svårt sårad. De möter Mammutjägarna, och Ayla närmar sig dem med både rädsla och nyfikenhet. Hon fascineras av deras musikinstrument, av deras bostäder med väggar av mammutben och draperier av mammuthud. Och Mammutjägarna fascineras av henne, av hennes läkekonst, av hennes skicklighet som jägare och av hennes förmåga att tämja vilda djur. Mamut, folkets gamle schaman, adopterar Ayla och gör henne till medlem av Mammut-härden. Den som beundrar henne mest är Ranec, en gladlynt och självsäker elfenbenssnidare och Ayla dras till honom mot sin vilja. Hon slits mellan sina känslor för honom och sin kärlek till Jondalar. Boken beskriver dramatiskt och fängslande farliga jakter och storslagna fester men också vardagen så som den kan ha tett sig för män, kvinnor och barn under den tidiga stenåldern.

Jag läste den första boken om Ayla när jag gick i sjunde klass och redan då fascinerades jag av, och beundrade henne. "hon är så självständig, omtänksam, stark, uppriktig, smart och modig... Adjektiven bara flödar. Hon kan så mycket!", skrev jag i en recenssion om den andra boken Hästarnas Dal, och det är vad jag konstant tänker även nu. Ayla är en sådan fantastisk kvinnlig förebild! Hon må beskrivas som att se bra ut (återkommer till detta), men hennes kunskap! Jag är så tagen. Förstår verkligen varför Jondalar och så många andra blir intresserade av henne.
 
"och senare hade hon haft tillräckligt med frihet medan hon levde ensam, för att inte vilja underkasta sig kritik på nytt och bli ogillad för att hon följde sin egen viljas bud" s.16 
 
"Inget instrument kunde vara träffsäkarare än den som hanterade det." s. 173

"Vilket svårt och samtidigt fascinerande liv hon levt, tänkte han för sig själv. Hon ser så ung ut, men har redan mer erfarenhet än de flesta samlar under ett helt liv." s. 239
 
">>Man ska inte skämmas över at man sörjer, Jondalar ... eller för att man älskar. >>" s. 309
 
När jag sa att jag läste Earth' Children (bokseriens namn) så skrattade Linnea åt mig och frågade om det inte bara var tantsnusk, och visst - människor har sex lite då och då och liksom allt annat i boken så beskrivs det, vilket jag tänker är ganska mysigt att läsa (dock inte fullt så mysigt när en oväntad sexscen dyker upp och du sitter mittemot dina päron på en strand-restaurang i Spanien, haha). Hur som helst, jag vet att om Nea läste denna så skulle hon också bli fascinerad för inte nog med att Ayla är kapabel, utan hon är också typ 20000 år före sin tid?Ignorerar normer, kräver sin rätt och bara.... WOAH. Jag älskar henne!
 
Jag vet inte sanningshalten i boken, men om en läser referenser och så vidare (samt det faktum att tillverkning av korgar, kläder och vapen verkligen beskrivs ingående), så vågar jag lite på att Auel har gjort sin efterforskning. Hela grejen att läsa om människans begynnelse är så fascinerande att jag blir exalterad bara av att tänka på det. "En svag doft av snö i luften när Ayla och Jondalar gick in i jordgrottan." (s. 48) Varför känner vi inte doften av kommande väder längre som andra djur?! Varför vände så många av oss ryggen mot naturen?!
 
"Hon var på väg mot de största djur som gick på land utan andra vapen än några mammutspjut. Fast det var inte riktigt sant. Hon hade också intelligens och erfarenhet, och hon samarberade med andra jägare." s. 782

Seriens namn är så himla passande - Earth's Children, Jordens barn... Det här handlar verkligen om hur vi blev vi. Och det mest intressanta är att de är så otroligt lika oss, bortsett från att de inte har någon teknik och vetenskap alls. Ibland kan jag promenera i naturen och undra hur fasen någon kan skapa mobiler, hus, tröjan jag har på mig, papper eller ens... Något?! Förstå vilken otrolig process samhället är?! Om jag och några andra hade försökt leva i naturen med bara kunskap till hjälp, så hade det troligen blivit mycket likt mammutjägarnas. Samtidigt känner jag dock att vi är lite mer komplicerade i hur vi beter oss - givetvis har dessa människor också normer som inte alltid är helt hundra, men våra är... Jag vet inte... "Det var bara Frebec som tog illa upp, därför gjorde man det [skämtade om honom] i smyg bakom hans rygg." s. 437Jag tror att det har att göra med att dessa människor är mycket mer i kontakt med sig själva och naturen än vad den generella människan är idag, och det är därför det går snett för oss. Hur som helst: läs!



Det kallas kärlek av Carin Holmberg
En avhandling om hur unga par utan barn tolkar varandra och sig själva utifrån sitt samhälles föreställningar om manligt och kvinnligt - en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning.
 
Den här boken hade jag inte alls planerat att läsa - uppriktigt sagt så visste jag inte ens om att den existerade när jag gick in i bokhandeln, men jag är glad att jag köpte den. Den må vara lite gammal (utkommen 1999), men är ändå (tyvärr!) spot on i de flesta fall. Det är ju lite min grej att ständigt analysera mitt beteende och ifrågasätta varför jag beter mig på vissa sätt, eftersom: "Det är enskilda individers handlande som upprätthåller strukturer, precis som det är enskilda individers handlande som åstadkommer förändring." (s. 19) Mycket bra formulerat av Holmberg! I linje med detta ifrågasätter jag ju därför också allt som oftast om jag hade betett mig likadant om jag identifierat mig som man, men ändå så... Jag vet inte - samhället är verkligen skevt. Idag i omklädningsrummet började jag och en kvinna prata om att raka benen och hon sa att hon tyckte det var jättejobbigt, eftersom hon inte kunde tänka sig att sluta då hon är så inbitet uppfostrad i det, samtidigt som hon inte vill att hennes döttrar ska tro att det är något som de måste göra. Varför ser människor olika beroende på om hårstrån sitter på en människa eller en annan?
 
Boken utgår från intervjuer med cirka tjugo par som själva anser sig, och som utav sina vänner anses som, jämlika. Det är alltså inte en jättestor studie och blir delvis en form av generalisering, men som Holmberg påpekar:

"Om dessa beslut övervägande är lika bland människor är det inte människorna som är stereotypa. Det pekar istället på att de livsvillkor som mäniskor lever under och de ramar som de har att förhålla sig till är typiska." s. 87
 
Patriarkatet är ju inte en generalisering, eller hur? Det som träffade mig mest var beskrivningen av hur det påverkar dem att få känna sig som en kvinna (man) i relationen: "Hon [kvinna som deltog i undersökningen] synliggör därmed, som jag ser det, att detta att känna sig som kvinna (man) är en del i deras sekundärsocialisering som par." (s. 134) Motvilligt måste jag ju erkänna för mig själv att jag, ibland, verkligen uppskattar att få känna mig feminim och jag vet inte om det är bra eller dåligt (gjorde Ayla i Hästarnas dal det också, hmm?).
 
Jag tycker fortfarande att Under det rosa täcket är bättre, men rekommenderar denna också eftersom den är mindre bred och därmed kan djupdyka i unga pars relationer på ett annat sätt.
 

Mina Drömmars Stad
 av Per Anders Fogelström
En sommarkväll 1860 kommer Henning Nilsson vandrade till staden han drömt om. Men ännu är Stockholm en liten och fattig stad, och Henning och Lotten, flickan som han gifter sig med, får slita hårt för att skapa sig en ljus tillvaro.
 
"Flickorna ryggade först tillbaka för mörkret, stanken och sorlet. Men man blev snart van och det var i alla fall varmt inne, värden hade kostat på en brasa. Några skäggiga forbönder satt i ett hörn och grälade över en flaska, vid zinkdisken hängde två sjåare och försökte sjunga en oanständig sjömansvisa för serveringsflickan." s. 27
 
Det är en annan tid. Och jag är så,  glad att jag inte lever. Det är bara 150 år sedan bokens början - många träd som stod då står ännu kvar, och det finns fortfarande kvar sköldpaddor i våra hav som levde då - och ändå är allt så annorlunda. Henning kommer till Stockholm som tonåring, full av förhoppningar och drömmar, och han smittar mig. Trots att jag gång på gång förfäras av det jag läser så hoppas jag på att bra saker ska hända Henning; jag drömmer. Jag vet redan hur starkt hoppet är, men ändå fascineras jag av det. 
 
Henning känner sig otrygg på Götgatsbacken som alltid är full med folk, kanske mittemot där jag besöker hälsokosten? Han skyndar förbi dårhuset i Nacka mot jobbet i Kajen; jag promenerar förbi bostadshuset som än gång var ett dårhus, tar ett foto med mobilen och går vidare. Vi vandrar samma gator, men i så olika kontexer att jag knappt kan förstå att det som beskrivs varit verklighet.
 
En annan sak som är svår att föreställa sig är smutsen. Det är så smutsigt. Överallt. Nästan så att jag blir smutsig av boken. Kan jag föreställa mig en värld där renlighet är den främsta statussymbolen? Men värre än att jag nästan tror mig bli smutsig av boken är att läsa om hur alla de normer som jag idag kämpar emot skapas. Först och främst så har vi patriarkatet. Jag har tidigare tänkt att det är något som alltid varit jätteskevt, men inser när jag läser detta att det inte nödvändigtvis är sant: "Man bodde så tätt och unga män kunde bli ivriga, ibland hann väl flickan knappast vakna innan det var gjort." (s. 95) Innan städer skapades är det mycket troligt att det inte var lika utstuderat och utbrett... Men i Stockholm i slutet av 1800-talet så är det katastrof. Jag vet inte om jag blir mest arg eller mest förtvivlad av att läsa om all övergrepp som var kvinnors vardag (i övrigt så porträttteras detta jättebra i filmen!). Så det går utför för kvinnor, men även på andra områden: "Ändå kunde man inte komma ifrån att de nyktra ofta var besvärliga: de tänkte, planerade, arbetade inte lika aningslöst självuppoffrande som de som sövts av spriten." (s. 192) Detta är verkligen alkoholnormens vagga och att läsa om hur de högre uppsatta gör spriten till nästintill ett tvång för att döva arbetarklassen, så att de inte ska kunna tänka tillräckligt för att göra revolution eller ens motstånd är vedervärdigt! Alkohol må (kanske) fungera i mindre doser, men är fortfarande alltid en drog som dövar kroppen... Slutligen så har vi det som genomsyrar hela boken lika mycket som hoppet och det är fattigdomen:
 
"Stina hade kommit till dem som en liten vildinna, smutsig och trotsig. Första veckorna hade Lotten nästan gett upp hopper, flickan var omöjlig. Men så småningom hade hon förändrats. När hon fick äta sig mätt stal hon inte längre. Hon började ta hand om pojkarna istället för att retas med dem. Och när Lotten sytt om en av Matildas gamla klänningar till flickan så var hon så rädd om den de rördes. Den nya tryggheten och de nya vanorna förvandlade henne, plötsligt behövde hon inte längre vara vilddjur för att klara sig." s. 215
 
Förstå hur enkelt det är? Förstå att människor är i grunden goda om de ges alla resurser de behöver? Förstå att vi har möjligheten att skapa ett bra samhälle där alla mår bra? Förstå att vi kan skapa våra drömmars stad.
 

 
Anne of Green Gables av L. M. Montgomery
"It's a million times nicer to be Anne of Green Gables than Anne of nowhere in particular, isn't it?" My dislikes: Being an orphan, having red hair, being called `carrots' by Gilbert Blythe. My likes: Living at the Green Gables with Marilla and Matthew, my bosom-friend Diana, dresses with puff sleeves. My regrets: Dying my hair green. Smashing a slate over Gilbert Blythe's head. My dream: To tame my temper. To be good (this is an uphill struggle). To grow up to have auburn hair!
 
Anne på Grönkulla är ju en barnbok vilket speglas i dess djup och teman, men eftersom det är en riktig klassiker som en bara måste ha läst så läste jag den - och det med glädje! Anne får mig iderligen att skratta och jag myser när jag läser om alla hennes påhitt. Dessutom så är ju Anne faktiskt en riktigt bra förebild - dels för barn, men även för vuxna (!). Jag förstår att hon blivit så älskad.
 
"I asked her to go into the ladie's wating-room, but she informed me gravely that she preffered to stay outside. 'There was more scope for imagination', she said. 'She's a case, I should say.'" s. 16

Annes syn på livet och sätt att vara är verkligen beundransvärda. Jag vill dock inte avslöja något om boken, utan säger istället: har ni barn - läs denna för dem! Har ni inte barn - läs denna för er själva!



Life, the Universe and Everything av Douglas Adams
The unhappy inhabitants of planet Krikkit are sick of looking at the night sky- so they plan to destroy it. The universe, that is. Now only five individuals can avert Armageddon: mild-mannered Arthur Dent and his stalwart crew.
 
Jag kommer bara ta med ett citat från denna bok och det är: "Time is the worst place, so to speak, to get lost in." (s. 395). På något sätt så tycker jag att den sumerar boken väldigt bra. Liksom jag skrivit tidigare så vill jag träffa Douglas Adams för att han är så underfundig. Jag skrattar lite mycket som då jag läste Anne på Grönkulla och trots att böckerna är så olika, så känns det nästan som jag gör det på samma sätt. Fast det är klart - ett litet barn hade nog inte förstått denna för som en recension jag läste sa: "There is no plot. Anything in any of these books that in anyway resembles a "plot" was put there by Adams just to through you off the scent. Don't expect a plot, don't look for a plot; just read and enjoy." Ta denne recensents ord: bara läs och njut!



Orlando av Virginia Woolf
Named 'the longest and most charming love letter in literature’, Orlando spans three centuries. It opens as Orlando, a young nobleman in Elizabeth’s England, awaits a visit from the Queen and traces his experience with first love as England under James I lies locked in the embrace of the Great Frost. At the midpoint of the novel, Orlando, now an ambassador in Costantinople, awakes to find that he is a woman, and the novel indulges in farce and irony to consider the roles of women in the 18th and 19th centuries. As the novel ends in 1928, a year consonant with full suffrage for women. Orlando, now a wife and mother, stands poised at the brink of a future that holds new hope and promise for women.

Orlando har varit på min läslista i fem år, men det var troligen bra att jag väntade tills nu. Jag visste egentligen inte vad för sorts bok det var, men tanken på en bok där huvudkaraktären vaknade i ett annat kön halvvägs in tilltalade mitt feministska jag. Jag hade dock förväntat mig en vanlig litterär bok, och inte en bok helt skriven som poesi:

"I knew it!" she said, for there was something romantic and chivalrous, passionate, melancholy, yet determined about him which went with the wild, dark–plumed name — a name which had, in her mind, the steel–blue gleam of rooks' wings, the hoarse laughter of their caws, the snake–like twisting descent of their feathers in a silver pool, and a thousand other things which will be described presently." s. 124

Detta citat exemplifierar vad jag menar, och visst är de vackert, men stundtals behöver jag googla orden för att förstå, vilket jag aldrig tidigare varit med om tidigare. Tyvärr misstänker jag att det bidragit till att jag missat många nyanser i boken, men det hindrar mig inte från att stundtals roas av den:
 
"But Orlando had contracted in England some of the customs, or diseases (whatever you choose to call them) which cannot, it seems, be expelled." s. 69.
 
"For she had a great variety of selves to call upon, far more than we have been able to find room for, since a biography is considered complete if it merely accounts for six or seven selves, whereas a person may have many thousand…and these selves of which we are built up, one on top of the other, as plates are piled on a waiter’s hand, have attachments elsewhere, sympathies, little constitutions and rights of their own… so that one will only come if it is raining, another in a room with green curtains, another when Mrs. Jones is not there… and some are too wildly ridiculous to be mentioned in print at all." s. 153.
 
"For what more terrifying revelation can there be than that it is the present moment?" s. 147.
 
"Some weeks added a century to his age, others no more than three seconds at most. Altogether, the task of estimating the length of human life (of the animals' we presume not to speak) is beyond our capacity, for directly we say that it is ages long, we are reminded that it is briefer than the fall of a rose leaf to the ground." s. 48.
 
"Orlando was growing up - which is not necessarily growing better - and Rattigan Glumphoboo described a very complicated spiritual state." s. 139.
 
"It was Orlando's fault perhaps; yet, after all, are we to blame Orlando? The age was the Elizabethan; their morals were not ours; nor their poets; nor their climate; nor their vegetables even. Everything was different." s. 17.

Dessa är några av mina favoritcitat, varav den sista  möjligtvis är det bästa. Givetvis syftar Wolf på att människor är ett resultat av de normer de lever under - vilket jag i sig dock vill motsätta mig -, men jag reagerar mest på den delen om att grönsakerna var annorlunda. Jag förstår att det inte är Woolfs tanke, men grönsakerna var extremt annorlunda tidigare och tyvärr förstår inte så många i dagens samhälle hur mycket det påverkar oss. Att äta en frukt idag är liksom inte en toppenbra grej att göra, men det tar vi en annan gång. Även om det känns självklart idag, så är Wolfs insikt i människan och samhället så imponerande, men samtidigt är jag lite besviken på boken. Jag tror att vi idag, ur en feministisk synvinkel, tjänar mer på att läsa andra mer aktuella böcker. Idén är dock fortfarande genial och hade någon skrivit en bok med det som utspelade sig idag så hade jag läst direkt!


 
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami
Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru.
Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.
 
Efter att jag förra sommaren läst Murakamis Kafka på Stranden med stor fascination så ville jag läsa mer! Jag tycker ju många gånger om saker som struntar i normer och Kafka på stranden är (faktiskt!) ännu mer vriden än den riktiga Kafkas Förvandlingen. När jag läste KpS så trodde jag att det var den märkligaste boken jag någonsin skulle läsa, men jag hade fel för Fågeln som vrider upp världen är ännu mer oklar. 
 
"Jag skulle tycka att det var skönt om det någon gång ringde och jag öppnade luckan och hittade - pastagratäng - fast jag hade satt in risgrynsgröt." s. 556.
 
Dessa ord skriver Mei Kashiahara ("grannflickan" som baksidan nämner) i ett brev när hon, liksom alltid, funderar över livet. Oftast antar hon att Okada bara tycker det hon skriver är "helskumt", men jag känner verkligen igen mig. Världen är så himla konstig - fanastisk, men icke desto mindre konstig - att det ibland skulle vara skönt att hitta en reva i den. Kreta Kano (en ytterst märklig figur) påpekar för Okada, när de två pratar om spegelbilder, att: "det är bara våra tidigare erfarenheter som gör att vi antar att spegelbilden stämmer"(s. 324), och det är ju riktigt. Boken visar på att verkligheten kanske inte är fast och ifrågasätter vad som egentligen existerar.

"Då hörde jag det ljudlösa ekot bortom plats, musik och skratt. Där ropade någon på någon annan. Någon sökte någon annan. Med en röst som inte var en röst. Med ord som inte blev till ord." s. 417
 
Jag tänker ofta själv på sådant - det är inte det att jag inte tror att verkligheten existerar, men jag tror på att det finns fler dimensioner än vi vetenskapligt bevisat. Mei funderar en gång på om vad som skulle hända om hon dödade Okada i en parallell värld och skriver då: "Förmodligen skulle allt bero på vilken verklighet du valde och vilken jag bestämde mig för." (s. 376). Jag tänker dock att de två världarna inte nödvändigtvis behöver vara separata, utan för mig så interagerar dem och det kommande århundradena kommer vi att förstå allt mer av detta. 
 
"Det kan vara svårt att behålla den mentala balansen när det omgivande rummet är alltför storslaget. Förstår ni vad jag menar? Medvetandet växer alldeles av sig självt i takt med att landskapet gör det. Till slut blir det omöjligt att binda det vid den egna kroppen." s. 163

En människor är ju faktiskt en del av allt det andra. Vi må vara märkliga, men jag tror att det är för att vi är påväg att förstå hur allt hänger ihop. En tid efter att Okada börjat spendera mer tid i en brunn så drabbas han av dessa känslor: "Det var som om min verklighet gått vilse och irrade omkring någonstans i närheten. Det vore ju bra om den hittade mig, tänkte jag." (s. 473). Vad som är fint med boken är att detta inte skrämmer honom, utan att han fortsätter för att han vill ta reda på sanningen. 
I allt detta kaos så möter han även Malta Kano (Kreta Kanos lillasyster) och hela deras relation är i stil med:
 
"När jag fyllde tjugo bestämde jag mig för att att ta livet av mig."
    Kreta Kano lyfte kaffekoppen och drack ur det som fanns kvar i den.
    "Vilket gott kaffe", sa hon.
    "Tack", sa jag och försökte se obesvärad ut. "Jag kokade lite ägg alldeles nyss. Skulle ni vilja ha några?" s. 109.
 
Boken är lite bisarr, men på ett mänskligt sätt. Trots att jag gång på gång tänker "vad är det jag läser?", så känns det samtidigt mer verkligt än många andra böcker jag läst. Det är nog märkligt att jag relaterar så mycket (eller så gör alla det?), men jag förstår boken. 
 
"Har du någonsin sett tårars skuggor, Nyckelfågeln? De är inte alls som vanliga skuggor. Inte alls. De kommer hit från någon annan, avlägsen världe speciellt för våra hjärtan. Eller kanske inte. De slog mig då att de tårar min skugga grät kanske var verkliga och mina tårar bara skuggor. Jag är säker på att du inte fattar ett ord av det här. Men när en naken sjuttonårig flicka gråter i månljuset, då kan vad som helst hända. Det är sant." s. 727
 
Jag känner att det som skrivs här är mycket logiskt, om än möjligen på ett annat omedvetet plan. Kanske är det därför som boken fått så stort genomslag? För att Murakami talar till en dimension av oss som få har kontroll över? "Precis som människor åldras, åldras även hennes minne och tankar. Men bland alla tankar finns också de som aldrig åldras och minnen som aldrig bleknar." (s. 239) Jag tror det. Jag tror att boken är känd för att människor inte förstår hur de förstår den.

.
.
.
 
Årets Spanien-inlägg publicerades lite sent, men det är inget mot detta. Sommaren böcker brukar jag senast lägga upp i början av september, men det har inte blivit av trots att jag skrev flera recensioner i augusti. Nu kom inlägget äntligen i alla fall och jag är - som vanligt - nöjd med blandningen. Känns som att det blev många sidor i år, men jag vet inte? I övrigt så behöver Ett Litet Liv en egen recension så den får komma om ett litet tag. Nu ser jag fram emot att ha skrivit mina tentor så att jag kan läsa andra spännande böcker!
Read, and read people! Namaste, Johanna

Dowager countess of Grantham

 
Om de kunde göra en spin off med Violet Crawley på samma sätt som Vänner gjorde med Joey (fast lyckad), så hade livet varit mer perfekt. Jag menar, förstår ni hur episkt det hade varit? Hon är så himla bra att jag inte kan finna ord för det! Dame Maggie Smith är nog min favoritskådespelare... 

.
 
Hennes småljud är verkligen fenomenala...
 
.
 
 
DET HÄR ÄR DET BÄSTA 6.22 MINUTRARNA JAG SETT.
Och att bero på Downton:

En annan sak jag länge funderat över: räknas Mary som det bästa som hänt under nittonhundratalet eller under tiotalet? För om det är det sistnämnda: att Mary var det bästa som hände tiotalet - och vi drar slutsatsen att Blair Waldorf var det bästa som hände nollnolltalet - så innebär det att om tre år, vid tjugotalets början, så kan jag börja spana efter en ny guru! (!!!) Om Mary räknas som nittonhundra och Blair tvåtusen så måste världen vänta till tjugoett börjar och det är jag för otålig för.Nej, jag räknar dem nog som nollnoll och tio!

Jag vet att detta är en lite oklar del av mig eftersom jag utger mig för att knappt se några program på tv och det gör jag inte. Det mesta är verkligen... Jag ska inte säga "crap", men inte för mig. Downton (och Gossip Girl) är dock master pieces så det är en annan grej. 

Är för övrigt tillbaka i Varberg om jag inte nämnt det och idag har jag promenerat till lördagsmarknaden där jag överutnyttjat provsmakningen av oliver, nötter och rödbetsmjölksyra, samt fyndat underbar mangold som min krav-bror Jonas lät mig få för ett pangpris. Därefter hämtade jag en vägghylla på Mio, åt lunch, cyklade runt i stan för att hitta skruvar till min nya hylla (vilket jag - till min stora förvåning - gjorde), duschade och bastade på gymmet, pluggade och tvättade. Åt zucchinipasta med maskrospesto, mangold, spenat och hampa till middag, följt av en skål spirulina med chia, hallon och valnötter. Gottigotti. Såg på Downton samtidigt. Gottigotti deluxe. Fast jag äter visserligen zoodles med någon röra i princip varje vecka och spirulina nära på varje dag. Men ändå. Glöm inte att njuta av tillvaron ni också. Namaste, Johanna. 

P.S. Har någon gång läst en text från ett likasinnat fan som hade en teori om att Marys barnbarn var Blair mormor eller något sådant. Fanfic världen är beyond me ibland alltså...

P.S.2. Om någon kan förklara varför jag plötsligt har över 100 besökare om dagen så skulle det lösa ett mysterium för mig?

Böcker från sommaren 2016



Tom, lille Tom av Barbara Constantine
“Det är ett märkligt djur som kommer och besöker vår trädgård. Ett djur på två ben och med skor i storlek 35.” Tom är elva år och bor i en husvagn med Joss, som avskyr när han kallar henne mamma och som ofta lämnar honom ensam. En kväll när skafferiet är tomt igen och Tom som vanligt går för att besöka grannarnas grönsaksland, snubblar han bokstavligt talat över den gråtande Madeleine, som ramlat och inte lyckats ta sig upp igen. Medan Tom tar hand om den gamla kvinnan börjar han inse att även om livet kan vara svårt, kan allting också bli betydligt lättare om man är flera.
 
Tom, lille Tom är en av dem där små böckerna, som en kan ha som en egen liten skatt och bara njuta av. Den kommer inte lämna dig med en ny syn på livet, den kommer inte väcka åtaliga frågor och den kommer inte skaka din värld. Hade du blott blinkat till, så hade du kanske missat den. Men det är just stunder likt denna bok som tillsammans träs som de små pärlor dem är till värdefulla livshalsband, och är inte det lika viktigt?
   Boken är vacker och Tom är en mycket fin pojke. Klok, omtänksam och väluppfostrad med för mycket ansvar och för lite mat. Bland trädgårdsland med tomatplantor vävs speciella personers unika livsöden samman och en tillåts följa vad som händer under några veckor på den franska landsbyggden. Ibland är det Toms tankar, ibland är de fina grannarna Odettes och Archibalds och ibland är det Madeleines hund Klumpeduns. Det är egentligen en mörk historia, men beskriven på ett så sällsamt sätt att den ändå inte blir tung. Bland dem första sakerna jag slogs av, var Barbaras skrivsett - jag kan inte helt sätta fingret på vad det är, men kanske att meningarna inte är riktigt stilistiskt flytande. Det påminner om ett barns sätt och kanske är det just därför som mökret inte får grepp om boken. 
   I det stora hela har berättelsen lite väl många sammanträffanden och är inte helt trovärdig, men det gör inget. Det är en fin bok som jag kan rekomendera om en vill ha en mysig, kort och lite egen bok.
 
"Kapten Ahab [de fina grannarnas katt] är svartsjuk. Katter är inte alltid perfekta. Långt därifrån." (s. 126)
 
 
The hitchhiker's guide to the galaxy av Douglas Adams
One Thursday lunchtime the Earth gets demolished to make way for a galactic freeway and Arthur Dent is plucked off the planet by his friend Ford Prefect, a researcher for the revised edition of The Hitchhiker's Guide to the Galaxy who, for the last fifteen years, has been posing as an out-of-work actor. Together the pair begin a journey through space aided by quotes from The Hitchhiker's Guide ("A towel is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have") and a galaxy-full of fellow travelers: Zaphod Beeblebrox-the two-headed, three-armed ex-hippie and totally out-to-lunch president of the galaxy; Trillian, Zaphod's girlfriend, whom Arthur tried to pick up at a cocktail party once upon a time zone; Marvin, a paranoid, brilliant, and chronically depressed robot.

Den här boken har stått på min lista sedan grundskolan, men det har aldrig blivit tillfälle förrän nu och kanske är jag glad för det, eftersom jag haft det väldigt roligt med den. Mest ville jag läsa den för att jag lite för ofta hänvisar till "42" [meningen med livet] för att det ska vara okej, och jag hade en föraning om att jag skulle tycka boken var underhållande. Jag var dock inte beredd på att den skulle ha så många poänger. Adams skriver om mänsklighetens ironi på ett sätt som påminner mig om Jane Austen i Pride and Prejudice, vilket kan låta märkligt vid en första anblick men egentligen är väldigt logiskt. Som Elizabeth Gilbert [Eat Pray Love] skriver, så spelar det spelar ingen roll om människor befinner sig på 1800-talet och den engelska landsbyggden, högst upp i New York, i ett afrikanst flyktningläger eller i det här fallet: bara någonstans i rymden - vi har samma problem ändå. Adams tar det dock givetvis till en betydligt högre nivå och en tanke som blev likt ett mantra då jag läste boken var "jag vill träffa Douglas Adams" - tänk att bara få prata med honom om vad som helst!
   Boken kan sägas handla om allt och med universum som arena blir möjligheterna oändliga. Den bryter mänskliga normer och lagar och ifrågasätter vår levnadsstil på ett humoristiskt sätt och det är svårt att inte ryckas med. Flera gånger får boken mig att le och tanken på hela universum engagerar mig djupt: för varje ny sida blir jag ännu mer varse om hur mycket jag inte vet och jag vill utforska, så jag läser vidare.
   Jag rekommenderar boken till alla som har lite humor och ser själv fram emot att läsa andra, tredje och fjärde delen i triologin.
 
 
Kafka på Stranden av Haruki Murakami
Femtoåriga Kafka Tamura rymmer hemifrån för att undkomma hans fars mörka profetia. Den gamle Nakata, som letar borttappade katter och aldrig återhämtade sig från en bisarr olycka i barndomen, finner sitt annars enkla liv pltösigt upp-och-nervänt. Medan de två parallella historierna tvinnas ihop händer märkliga saker; det pratas med katter och det regnar fisk. Ännu en drömlik berättelse av japanske Haruki Murakami är här.
 
Speciell, det är adjektivet jag vill använda för att beskriva den här boken. När jag är i bokhandlar ber jag oftast om böcker som inte är som alla andra eftersom livet blir intressantare då. Japan i sig är ju ett land som inte är som andra, så med en skicklig författare (vilket Haruki Murakami verkligen är!), så är det inte konstigt att resultatet blir gripande. Det finns ett samspel med naturen och en beundran av moln (vilket jag kan relatera till väldigt mycket), och överallt finns små japanska inslag som jag själv kan känna igen från min egen resa dit 2014. Historien är aldrig någonsin långsam heller, vilket jag finner ovanligt. Ofta i böcker finns passager då inte mycket händer, men här drivs handlingen på hela tiden. Det regnar makrill, han kysser henne, en katt svarar på tilltal... 
   I boken får en följa två historier parallellt och aldrig tidigare har jag läst en bok där jag varit genuint lika intresserad av båda två! Vanligtvis brukar jag fastna lite mer för den ena, kanske smygtitta hur många sidor det är till kapitelbyte då min favorit börjar och skynda dit, men inte här. Kafka, bokens femtonåringa huvudperson som rymmer hemifrån, är snudd på för intellektuellt mogen för att vara femton, men hans oerfarenhet och blandning av rädsla och hängivenhet gör honom ung. Han befinner sig i vissa speciella situationer, men hans perspektiv är så tonårsaktigt begränsat, han är ensam och - givetvis relaterar jag (även om det främst är en yngre version av mig som gör det), och vill läsa vidare. 

"För att överleva blir man tvungen att göra mycket man egentligen inte gillar." (sida 65)

"Det är en lång historia", säger jag.
"Med dig är det alltid långa historier."
"Det blir alltid det utan att jag vet varför." (s. 313.)

Vad det är som intresserar mig med den gamle förståndshandikappade mannen Nakata, huvudpersonen i den andra berättelsen, kan jag inte lika säkert säga. Kanske hans simpla perspektiv och förmåga att se och ta saker för vad de är. Sedan har vi också dem underliga inslagen i början om en skolklass som jag inte blir riktigt klok på. Då jag var med Helena på Etnografiska frågade hon vad jag tyckte hittills och jag sa att klassen är något jag inte kommit underfund med än. Hon svarade då att hon tror att hon aldrig kommer göra det, och det är kanske sant. 
  Det som starkast gjort att jag inte kunnat slita mig är Fröken Saeki, eller kanske hennes och Kafkas relation. Hon är annorlunda. Kafka beskriver hennes leende som att det har mer djup än andras och jag förstår precis.
 
"Det är att fröken Saeki är sjuk i själen. Hennes själ rör sig i andra riktiningar än vanliga människors kanske man skulle kunna säga." (s. 186)
 
Jag rekommenderar den här boken. Verkligen. Den är vacker, fängslande och tänkvärd. Den är speciell.


The Wonderful Wizard of Oz av L. Frank Baum
Written as a children's book this timeless classic has captured the hearts and minds of generations and can be read and enjoyed at any age. The story chronicles the adventures of a young girl named Dorothy in the Land of Oz, after being swept away from her Kansas farm home in a tornado. She makes her way to the Emerald City, along the way meeting the Scarecrow, the Tin Woodman and Cowardly Lion, all desperate to meet the infamous Wizard whom they believe has the power to grant their most desired wishes. 

Jag var fem år när jag såg musikalen Trollkarlen från Oz på Göta Lejon i Stockholm och jag blev så förtrollad av Pernilla Wahlgren som Dorothy att jag vägrade lämna rummet i pausen. Efteråt fick jag singeln som hade två spår: ett där Pernilla sjöng Ovan regnbågen och ett med bara bakgrundsmusik till vilken jag sjöng, dansandes i mina föräldrars säng med skivan i den blå cd-spelaren och försökte hålla ut det sista a:et i avslutningsfrasen "om fåglar med små vingars slag kan nå dit upp, då så kan väl jag" lika länge som Pernilla. Min dagisfröken Anna-Maria lånade mig filmen med Judy Garland och exalterad satte jag på den. Den var på engelska och svartvit, vilket båda förvirrade mig mycket (mitt nötta cd-omslag var (är) regnbågsfärgat). Bortsett från att ibland småsjunga (eller konsert-sjunga ensam för fullsatt arena när jag är hemma själv eller duschar) på Ovan Regnbågen, så hände sedan inget mer i min relation till The Wizard of Oz förrän jag var tretton år. Jag var i New York och vi blev rekommenderade Broadwaymusikalen Wicked. Efter den adderades även Defying Gravity till min konsertlista. Jag hade aldrig funderat på att läsa boken, men efter att jag blivit rekommenderad den på Bali av Danielle (som jag först blev bekant med för att jag berömde hennes snygga tights), så var det oundvikligt.
   Jag har uppenbart en förkärlek till historian, men jag kan ändå fritt från det säga att den fascinerar mig. Givetvis slog det mig aldrig när jag var fyra år att boken egentligen inte handar om Dorothys resa i landet ovan regnbågen, utan om en flickas resa i sig själv. Hon får lära sig så otroligt mycket; hur det är att känna sig annorlunda och ensam, att saker inte alltid är som de verkar, att stå på egna ben, om godhet och ondska och att livet helt enkelt inte bara är just enkelt. 

"You must walk. It's a long journey, through a country that is sometimes pleasant and sometimes dark and terrible." (sida 25)

Jag tycker det är tydligt, utan att vara övertydligt och jag älskar hur olika problem med att växa upp (och leva) gestaltas i de tre vännerna hon möter. Först träffar vi The Scarecrow, som är olycklig för att han anser sig korkad - för att han känner att han inte är intelligent nog, inte tillräcklig. Sedan får vi lära känna The Woodman som kommit underfund med att kunna (att våga) älska är det allra viktigaste (även om det innebär att en ibland blir sårad) och han värderar därför det högre än intelligensen som The Scarecrow vill ha. Dock anser The Wooman att han inte kan älska, att han inte är god nog (vilket får betraktaren att undra, då han från start är den mest omtänksamma av dem alla). The Lion är näst på tur och han anser sig inte vara modig nog som ett lejon ska; känner att han inte är   vad samhället förväntar sig av honom. Tillsammans tror de sig söka en hjärna, ett hjärta och mod, men i själva verket söker de efter den basalaste och ofta svåraste saken av alla: acceptans från sig själva. Det är ett tidslöst dilemma hos mänskligheten och vad som gör att boken aldrig kommer sluta beundras.
   Den enda som inte söker något självupplevt är Dorothy som vill hitta hem rent fysiskt. 

"No matter how dreary and grey our homes are, we people of flesh and blood would rather live there than in any other country, be it ever so beautiful. There is no place like home." (p. x).
 
Dorothys tre vänner har jag alla kunnat enkelt relatera till, men av någon anledning har det varit något med Dorothy själv som stört mig. Hennes önskan att hitta hem är givetvis förståelig, jag tror snarare det ligger i att hon så precis vet var hem ligger och att hon dessutom vill tillbaka till något så tråkigt. Inledningsvis fick jag intrycket av att hon varken var lycklig eller hade roligt i Kansas hos sin moster och morbror, och därför förstår jag inte fullt ut budskapet som sänds ut att hon vill tillbaka till något destruktivt. Samtidigt vill hon tillbaka till sin familj, och det kanske är tidsenligt korrekt (boken publicerades första gånger år 1900). 
   Jag kan inte säga att boken väckte några nya tankar hos mig, men jag hade det trevligt när jag läste den - mycket på grund av dem vackra illustrationerna då jag köpt mitt exemplar från Usborne Illustrated. Det måste vara en fantastisk bok att läsa med sitt barn, men alla kan ibland behöva påminnas om att ens uppfattning om sig själv inte nödvändigtvis är korrekt. En mycket fin bok helt enkelt.
 
 
----------------------------------------
 
Min sommarläsning i år blev lite annorlunda från vad den brukar och mer precist sagt så blev den halverad. Då jag befann mig på Bali utan distraktioner* fram till mitten av juli, så har jag haft betydligt mindre tid att läsa. Dessa var i alla fall de böcker jag läst (samt Harry Potter and The Cursed Child som inte kom med på bilden och därför fick ett eget inlägg). Jag är nöjd med böckerna och variationen och jag kommer aldrig tröttna på att läsa sittandes i en solstol på en spansk strand medan vågorna ibland svalkar ens fötter... Nu ser jag dock fram emot att läsa uppkurad i min soffa med filt, bivaxljus, en kopp varmt och smattrande regn. Det är minst lika underbart det.