Breakfast Club of Fleet St
Dessa två filmer har jag sett den senaste veckan och om än väldigt olika så var båda mycket bra.
The Breakfast Club (John Hughes)
Fem elever som alla representerar varsin stereotyp har fått kvarsittning. Idrottskillen, nörden, den kriminella, baldrottningen och den udda, psykiskt labila. En tidig lördagsmorgon samlas de i skolans bibliotek, ålagda att skriva en uppsats som de får hela dagen på sig att göra. När läraren gått sin väg ägnar de sig istället åt att prata, retas och röka marijuana. De kände inte varandra förut men under dagen öppnar de upp sig alltmer inför varandra och avslöjar sina innersta känslor.
Läste på Agnes blogg att hon tipsade om den här och jag är verkligen inte besviken. Den är rolig, men samtidigt seriös och eftersom den behandlar (förhållandevis) tidslösa problem kommer den nog alltid behålla sin charm. Karaktärerna är bara väldigt bra. Verkliga. Och eftersom det är en klassiker (som de dessutom nämner i en massa filmer) är jag förvånad att jag inte sett den tidigare. Nej, riktigt jäkla bra! Se den bara punkt.
Sweeney Todd - the demon barber of Fleet Street (Tim Burton)
Benjamin Barker lever ett stilla liv i London tillsammans med sin fru och dottern Johanna då han grips och döms för ett brott han ej begått. Efter 15 års utvisning återvänder Barker (under namnet Sweeney Todd), benägen att hämnas den dommare som dömt honom. Han längtar efter att återse sin familj, men i huset där de bodde träffar han i stället Mrs Lovett. Mrs Lovetts pajbutik, som går mycket dåligt på grund av höga köttpriser, får ett uppsving när Todds offer blir nya och billiga råvaror. Todds dotter Johanna, som Turpin håller inlåst i sitt hem, blir förälskad i Todds unge vän Anthony och de bestämmer sig för att fly tillsammans.
Jag är väldigt glad att jag väntade med att se den här filmen trots att jag haft den på min filmlista sedan sjuan. Jag har egentligen aldrig vetat vad den handlat om och det är jag glad för, för jag hade antagligen dissat den när jag var yngre om jag vetat hur blodig den var. Men som tur var kan nu för tiden jag hantera blod och det var bara mamma och farmor som ojade. Egentligen vet jag inte vad som är bra med den mer än att skådespelarna (Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Alan Rickman) är gudar, men det är en Tim Burton så det förvånar mig inte. Lika underhållande som absurd och jag vet inte om jag egentligen förstår den. Se om ni inte sett.
The Breakfast Club (John Hughes)
Fem elever som alla representerar varsin stereotyp har fått kvarsittning. Idrottskillen, nörden, den kriminella, baldrottningen och den udda, psykiskt labila. En tidig lördagsmorgon samlas de i skolans bibliotek, ålagda att skriva en uppsats som de får hela dagen på sig att göra. När läraren gått sin väg ägnar de sig istället åt att prata, retas och röka marijuana. De kände inte varandra förut men under dagen öppnar de upp sig alltmer inför varandra och avslöjar sina innersta känslor.
Läste på Agnes blogg att hon tipsade om den här och jag är verkligen inte besviken. Den är rolig, men samtidigt seriös och eftersom den behandlar (förhållandevis) tidslösa problem kommer den nog alltid behålla sin charm. Karaktärerna är bara väldigt bra. Verkliga. Och eftersom det är en klassiker (som de dessutom nämner i en massa filmer) är jag förvånad att jag inte sett den tidigare. Nej, riktigt jäkla bra! Se den bara punkt.
Sweeney Todd - the demon barber of Fleet Street (Tim Burton)
Benjamin Barker lever ett stilla liv i London tillsammans med sin fru och dottern Johanna då han grips och döms för ett brott han ej begått. Efter 15 års utvisning återvänder Barker (under namnet Sweeney Todd), benägen att hämnas den dommare som dömt honom. Han längtar efter att återse sin familj, men i huset där de bodde träffar han i stället Mrs Lovett. Mrs Lovetts pajbutik, som går mycket dåligt på grund av höga köttpriser, får ett uppsving när Todds offer blir nya och billiga råvaror. Todds dotter Johanna, som Turpin håller inlåst i sitt hem, blir förälskad i Todds unge vän Anthony och de bestämmer sig för att fly tillsammans.
Jag är väldigt glad att jag väntade med att se den här filmen trots att jag haft den på min filmlista sedan sjuan. Jag har egentligen aldrig vetat vad den handlat om och det är jag glad för, för jag hade antagligen dissat den när jag var yngre om jag vetat hur blodig den var. Men som tur var kan nu för tiden jag hantera blod och det var bara mamma och farmor som ojade. Egentligen vet jag inte vad som är bra med den mer än att skådespelarna (Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Alan Rickman) är gudar, men det är en Tim Burton så det förvånar mig inte. Lika underhållande som absurd och jag vet inte om jag egentligen förstår den. Se om ni inte sett.
