Jag skulle berätta om hur hen sa åt mig att gå. Hur musiken till eftertexterna spelades och jag låg tyst. Hur tråden var blå och jag sa att jag inte behövde sitta ner. Hur henoms tonläge var så fruktansvärt seriöst och jag insåg mitt fel. Hur svårt det var att gå. Hur jag bad mamma åka och handla och pappa gå ut med Moltas. Hur hen skrek. Hur det enda jag kunde tänka var att vi hade olika hårfärger. Hur fånig Felixs svans var. Hur hen inte hade tänkt på hur kallt det var och hur rädd hen måste varit och hur jag önskade att jag varit där. Hur hen ramlade ihop. Hur jag hade rätt. Hur molnen stod lägre än vanligt. Hur jag gjorde fel. Fel. Fel. Fel. Fel. Fel.

 

Och jag önskar jag kunde berätta allt som hänt de senaste dagarna. Men jag får inte. Jag kan inte. Och jag känner mig lite jobbig som säger a och inte b, men tro mig, just i det här fallet vill ni inte veta.