Girl with a pearl earring
Ännu en gammal bokrecenssion - från oktober 2012 den här gången (jag är stabil på att publicera inlägg, jag vet).
Jag har just läst ut Girl with a Pearl Earing av Tracy Chevalier.
Jag läste den på engelska, och tycker att det fungerade bra. Boken hade flera ord jag inte förstod (om det beror på att det är gammeldags ord eftersom boken utspelar sig under 1600-talet, eller om det är för att jag har ett bristande ordförråd vet jag inte), men jag förstod i alla fall alltid sammanhanget.
Min läsupplevelse med den här boken är lite som med Stolthet och Fördom: det går hyfsat trögt i början men boken har en vändpunkt då allt blir riktigt spännande (i det här fallet var vändpunkten då den andra delen började). Jag har inte läst så mycket om livet på 1600-1800-talet i den här genren, men eftersom jag läst historia i grundskolan (ob-viously) så kändes det inte allt för främmande. Enligt mig handlar boken mycket om fattigdom, förväntningar, drömmar och passion - fina teman. Att göra saker mot sin vilja för att få pengar; pressen att uppfylla omgivningens - kanske inte alltid verklighetsförankrade - förväntningar; att drömma om saker till synes oppnårliga; den glödande passionen för en kär hobby.
När det kommer till Griet så är hon till synes inte en så spännande karaktär, men ju längre man kommer dessto mer märker man det som egentligen är det enda som spelar roll - hon är äkta. Hon reagerar mänskligt, hon tänker, hon förundras över saker... Och nu undrar vi alla: "Men Johanna, vilken bok är människor inte mänskliga i?", och det är sant. Människor tenderar att vara mänskliga. Men jag kan känna igen mig i Griet. Hennes liv är inte häpnandsveckande: inga vampyrer blir kära i henne, hon riskerar inte sitt liv för sin syster, hon kan inte tala med djur och hon har inga speciella, överdrivna egenskaper. Vid närmare eftertanke tror jag aldrig att jag läst en så alldaglig bok, och kanske är det just det -det är det som gör henne äkta.
Så over all, boken var bra. Jag kan inte säga att jag har speciellt vidgade vyer, eller kanske lite om en flickas liv på 1600-talet. Men annars är inget förvånande. Ändå tycker jag inte det var bortkastad tid, Vermeers och likaså Griets passion är på något sett gestaltade på ett så vackert, färgstarkt sätt att jag blir varm inuti och det gjorde boken värd läsningen. Jag gillar färger.
After my father's accident we had learned to place things where he always knew to find them. It was one thing to do this for a blind man, though. Quite another for a man with a painter's eyes. p.9.
A chair was set against the back wall, and a map hung over it.
He had begun again. p.92.
I did not cry, or faint or make a sound. Then I sat all morning and he painted the earring he could see, and I felt, stinging like fire in my other ear, the pearl he could not see. p. unknown
