Nu ska jag berätta om när jag besökte Warner Brothers Studio Tour - The Making of Harry Potter. Eller snarare: nu ska jag försöka berätta om när jag besökte Warner Brothers Studio Tour - The Making of Harry Potter. För egentligen, hur skulle jag någonsin kunna beskriva den mest surrealistiska dagen i mitt liv?

Det var fredagen den 18 maj 2012. Jag vaknade på hotellrummet i Notting Hill och visste med en gång vilken dag det var. Jag hade varit nervös för den här i dagen i flera månader; varje dag i ett halvår hade jag oroat mig över i fall jag skulle ha en bad hair day eller en massa finnar. Som tur var såg jag överkomlig ut, så lättad gjorde jag mig i ordning och gick ner och åt frukost med mamma. Eftersom vi inte hade tid förens halv två så gick vi i affärer på förmiddagen (läs om det här).

Vi kom tillbaka till vårt hotellrum efter att ha varit och shoppat och jag bytte om till komplett Hogwarts outfit (vit skjorta, gryffindorslips, V-ringad tröja, klädnad och Yule Ball örhängen). Sedan tog vi the overground och åkte till slutstationen Watford Junction. Under hela tiden hade jag en så konstig känsla, dels var jag fylld av den awesomness som jag alltid är när jag har min klädnad (jag bara går där och ibland så tittar människor på en och man bara Bitch, I'm faboulous, fuck yeah! och så svänger man med klädnaden), dels var jag jättevarm eftersom, let's face it - det var maj och jag hade en stickad ulltröja. Men det var något annat också. Fast jag kan inte sätta fingret på vad... 

 

I alla fall så åkte vi därifrån den lila Studio Tour bussen som tar en till Leavesden. Jag och mamma satt på andra våningen och det var där som jag fick en föraning om att en massa mugglare besöker Studio Tour eftersom jag hörde följande konversation bakom mig:

 

Jag var extremt nära att vända mig om och säga till den andra tjejen att hon tagit fel buss, hehe. I alla fall, vi fortsatte åka genom söta England och efter ett tag då såg jag den. Byggnaden. Jag blev tyst och släppte den inte med blicken (jag blir jättenervös bara av att skriva det här). Man åkte i yttligare någon minut och sedan stannade bussen och jag skyndade ner för trappan och ut (glömde helt bort att jag var där med mamma). Ute så gick jag först med snabba steg mot byggnaden, sedan plötsligt så tvärstannade jag. (Det ni nu kommer läsa var bortom min kontroll.) Jag började storgråta. Och då menar jag inte med lite tårar i ögonen, utan jagmenar storgråtandes. Hulkandes. Från noll till hundra på en sekund. Jag hade faktiskt inte trott att jag skulle gråta. Men det gjorde jag i alla fall. Mycket. Så mycket att flera mugglare kastade oroade blickar på flickan som stod där i Hogwartskläder och storgrät. Kanske för att det slog mig i just den sekunden när jag tittade upp på beige-gula bygganden (som såg ut precis som på fotona) att jag faktiskt var där, och kanske för att jag väntat så länge på det ögonblicket och kanske, bara kanske, för att Harry Potter betyder så mycket mer för mig än vad ni kan föreställa er och mer än vad jag någonsin berättat för någon.

Jag samlade mig i alla fall och vi gick till biljettkön utanför huset. Jag blev dock så ivrig att jag inte kunde vänta så jag gick in själv. Först kom man in i ett litet "mellanrum", ni vet ett sånt där kalt rum mellan två elektriska dörrar. Bortsett från att det inte var helt kalt; vid höger vägg stod nämligen en av typ cementektangel med Daniels, Ruperts och Emmas handavtryck. Jag prövade att sätta mina händer i allas och insåg nöjt att jag och Emma har samma handstorlek (hejdå handstorlekskomplex, hihi).

 

Sedan gick jag vidare in i entrén och, wow. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta! Till höger såg jag ingången till den bästa affären i hela universum: skyltfönster med klädnader på provdockor, berg med trollkarlsgodis, magiska böcker och alla andra trollkarlssaker man kan tänka sig. Framför mig stod med stora bokstäver ENTRANCE och där fanns en lång kö. Till vänster fanns ett kafé och på kafé-taket stod Harrys och Rons trolleys staplade med väskor och med en bur som Hedwig satt i. Runt hela rummet satt även gigantiska posters på olika karaktärer. Förundrad gick jag in och kunde inte betsämma vart jag skulle titta så jag stod mest och snurrade runt tills jag blev yr. Bakom mig fanns ännu en biljettstation där man hämtade hörlurar och Studio Tour böcker. 

Jag sprang ut till mamma som fått biljetterna och drog med henne in. Hon tog hörlurar och boken till oss och sedan ställde vi oss i kö. Det var då jag fick min andra förvarning om hur många mugglare det är där - jag såg nämligen bara en enda till person med klädnad. I alla fall så stod vi i kön och efter ett tag kom man in i en fykantig inbuktning av entrén. På vänster sida stod trappan med Harrys skrymsle i. Man kunde dock inte få ett så bra foto eftersom kön tryckte på. Höger vägg var målad i blått och med stora vita bokstäver stod J.K. Rowlings berömda fras: "No story lives unless someone wants to listen - J.K. Rowling" (gud, jag ryser bara av att skriva det). Kön slingrade sig fram och tillbaka i inbuktningen och ledde till ett par dörrar som fanns längst in på den blåa väggen. Där igenom släpptes bara några (kanske 40?) personer in i taget.Man kom till ännu ett "mellanrum" som hade flera stora TV:s hängande på väggarna. En person som hade ansvaret för det rummet sade (nu kommer bevis tre på att många mugglare är på Studio Tour):

 

 

Därefter såg vi en snabb film om Harry Potter, lite reklam för Studio Tour skulle man kunna säga. Ni vet med sådana där pampiga "the most successful movie franchise of all time"-kommentarer. Därefter gick man in och satte sig i en liten "biosalong"  (jag satt så klart i mitten på bästa platsen) och såg en kort film där Daniel, Rupert och Emma pratade om Studio Tour. Sedan (nu börjar jag få ont i magen här i verkligheten för att jag blir så nervös) ställde man sig i en kö framför dörrarna in till Stora Salen. Japp, ni läste rätt. Där i nedre vänstra hörnet av "biosalongen" fanns de riktiga dörrarna. En kvinna samlade ihop oss, jag stod så klart längst fram.

 

 

Jag var först in och blev helt överväldigad av vad jag såg. Där var den. Den Stora Salen. Jag förväntade mig faktiskt att få se solsken i taket, men lite besviket möttes jag av en massa filmgrejs. Annars såg den perfekt ut. Kvinnan berättade att det här var ett "hot set", alltså att det ser ut precis som det skulle göra i fall man skulle börja filma sekunden efter. Man fick inte röra något och ni har ingen aning om hur svårt jag tyckte det var att motså impulsen att röra en kanna med ett guldigt vildsvinshuvud. Längst fram stod flera provdockor med de olika lärarnas kläder och saker och timglasen som räknar poäng. Det kändes som om jag var i himlen.

 

Längst fram till höger (och det här kan jag inte förstå att jag inte märkt tidigare) var en stor ingång till resten av Studio Tour som var utan guide. När man gick in hängde Harrys första snitch ovanför en. Sedan började det. Man gick först i en långsmal del åt vänster och tittade på en massa grejer: Yule ball saker, chokladen från chokladfesten, Luna Lovegoods outfits (med örhängerna och korkhalsbandet), peruker, smink osv. Vid slutet fanns Hogwarts-grindarna och det är nu mind fuck'en börjar.

För i samma jättestora rum fanns allting. Harrys sovsal, Weasleys stuga, Trolldomsministeriet, Dumbledore's kontor. Det var så sjukt konstigt. Och man får inte heller gå in i någon av ställena, bara stå och titta på dem.

 

Först såg man sovsalen och gud vad den var detaljrik! På Rons säng låg en hemstickad filt från Molly och ovanför hängde en massa affisher på Chudley Cannons. Några gamla strumpor hängde även i mitten, hihi. Och så var sängarna precis som ryktet säger - jättesmå. (Ni förstår, när HP började filmas visste man inte att det skulle bli så känt att det skulle komma fler filmer, så sängarna är anpassade för elvaåringars längd.)

 

Efter det kom man till Gryffindors uppehållsrum och oh boy, det rummet var det ännu mer detaljer i! Sådant man inte lägger märke till i filmerna men som finns där. Filmskaparna har verkligen varit passionerade. Till exempel finns där porträtt på alla elevhemsföreståndare för Gryffindor genom tiderna, bland annat ett på en ung McGonagall. Gud, det var så häftigt! Där fanns eldstaden Sirius kontaktat dem i, det var där Lavender kysst Ron, där fanns trappan upp till sovsalarna. Det enda knasiga var att rummet var minimalt. Vi snackar Johannas vardagsrum-storlek typ. 

Därefter kom man till Dumbledore's Office och där fick man stå en väldigt lång bit ifrån. Men man fick gå nära minnessållet och flera började titta skumt på mig när jag ställde mig framför det, tog fram min trollstav och började dra ut ett minne som jag låtsades att jag ställde in i minnesskåpet (minnesskåpet var stängt så jag kunde inte göra det på riktigt). Jag är så rolig, hihi.

Därpå följde trolldrycksklassrummet i fängelsehålorna, och jag säger då det - WOW! Över 2000 handgjorda flaskor och burkar med olika trolldryckingredienser. Det är då verkligen mycket tid nerlagd bakom filmerna.

Sedan kom man till Hagrids stuga som var skum. Det hängde en massa burar i taket, väldigt random. Men den var väldigt söt. Fast att jag var complete mindfucked av att se den inne i ett annat rum. Jag kan liksom inte riktigt tänka mig den på något annat ställe än utomhus vid utkanten av Förbjudna Skogen. Där inne fanns förövrigt en Fang ^^

Följande fanns en vägg med information om alla djuren (Hedwig, Crookshanks, Fang och Scabbers m.fl.), vad djuren som spelade dem heter, hur man lärde ugglorna att lämna brev osv.

Sen kom man till The Burrow (kråkboet). Åh, me gusta. Med klockan med nio visare, ett strykjärn som höll på att stryka, en stekpanna som höll på att diskas av en diskborste, en skärbräda som skar grönsaker, allt var så gulligt. Om jag bara fått gå in och poke'a på saker...

Hyfsat i mitten av rummet fanns ett högt galler och där innanför fanns sjukt mycket props; tidsvändare, trekampspokalen och de vises sten m.m.m. (med mycket mer, min egengjorda förkortning från femman).

Runt om i rummet fanns olika mindre saker som ingången till Hemligheternas kammare (som jag för övrigt försökte öppna genom att prata ormspråk, men det visade sig att jag inte kunde ormspråk), statyn som vaktar rektorns kontor och the mirror of Erised. Jag speglade mig i the mirror of Erised och vet ni vad jag såg? Jag såg mig själv precis som jag var, för i det ögonblicket var jag där jag helst av allt i hela världen ville vara. Där jag hör hemma.

 

En ganska stor del av rummet tillhörde Film Effects med drakar och så och den delen flöt ihop med Quidditch-delen med kvastar, quidditchklädnader, klonkar och dunkare. I Quidditch-delen kunde man pröva att flyga kvast. Kön var ganska lång och jag stod gladeligen i den. Alla som flög fick låna klädnader, och man bara "No, it's okey. I have my own", hihi. 

 

I alla fall, jag flög på en Firebolt framför en green screen och de klippte samtidigt in mig så att en flygande jag kom upp på en TV. Först flög jag genom London, sedan längs Themsen och därifrån åkte jag till Hogwarts. Det var underbart. Till skillnad från alla mugglare där så flög jag verkligen! Jag tittade mig över axeln efter bilar i London, jag böjde mig ner och nuddade vattnet med fingrarna, jag lutade mig fram och flög snabbare och jag tittade mig omkring på utsikten från Hogwarts. Jag flög. Och det absolut bästa var att när jag klev av så sade mannen som övervakade det "You're a really good flyer, you would be a great seeker. I actually think that you could compete with Harry". Alltså eftersom jag stått där länge innan så vet jag att han sade inte det här till någon annan, bara till mig. Mig. "Oh, stop it you-meme'n" har aldrig passat in bättre. När jag gick där ifrån var det en kvinna som försökte ta av mig klädnaden och jag blev sjukt arg, haha. "Not my robe, you bitch!" liksom.

 

Därpå följde Ministeriet med öppna spisar och båda statyerna; dels den mysiga från början med olika magiska varelser, men också den läskiga Magic is Might statyn med mugglare som bär trollkarlar. Jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag gjorde en sak. Jag råkade skulle man kunna säga. Jag kunde åtminstone inte kontrollera det. Men när ingen såg så lutade jag mig lite över repen som ringade in Magic is Might statyn och nuddade den med ett finger. Crazy av mig, jag vet. Har ingen aning om varför jag gjorde det men det gjorde jag. (Jag har nuddat den, oh my Rowling *fanigirling*.)

 

Umbriges kontor kom efter det. Rosa, men dock utan rörliga fat med katter.

 

Ett stort glasskåp med en massa mindre props av papper som t.ex. The Quibbler (Lunas pappa Xenophilius tidning), ministeriets pappersflygplan och illvrålet Molly skickar till Ron i CoS fanns vid slutet. När vi var ungefär här så gick brandalarmet.

 

I efterhand fick jag veta att det var första gången brandlarmet gick (OMR, I feel so special). De ropade i alla fall ut i högtalarna att vi skulle utrymma byggnaden så alla samlades på en parkeringsplats. När vi stod där och väntade såg jag något underbart! En familj. Men inte en mugglarfamilj, utan en cool familj. En mamma och en pappa och en dotter på kanske sju år, alla klädda i gryffindorklädnader likadana som min egen. Och det bästa var att mamman bar på deras son (som var max två år) och han var klädd i en liten ravenclawklädnad. "Hej, vill ni bli min familj?"

 

Brandövningen gick väldigt snabbt och vi fick snart gå tillbaka till där vi var. Efter det stora glasskåpet (som vi var vid innan brandlarmet gick) var man klar med första delen. Andra delen var utomhus mellan del ett och tre. Där fanns Dursleys hus, Potter's Cottage, Nattbussen, statyn som står vid Voldemorts pappas grav (som Harry blir fångad bakom i GoF), Sirius motorcykel, Weasleys bil, Hogwartsbron och de stora schackpjäserna från PS. Man kunde även köpa honungsöl där och förnöjt insåg jag att min honungsöl smakar nästan likadant fast godare, mihi.

 

När vi varit där ute ett tag gick vi in i del tre. Den här delen är lite suddig i mitt minne eftersom jag blev ganska omtumlad lite längre fram i den. Hur som helst kom vi in i ett rum jag skulle kunna spendera ett dygn i utan att ha sett allt. Där fanns svartalf-masker och svartalf-händer, Aragog ("spindeln"), Buckbeak (hippogriffen), basilisken, drakar, Fawkes (fågel fenixen) sjöjungfrur, Mrs Norris (Filchs katt). Där fanns alla elektriska props så som mandragoror, den läskiga lilla Voldemort från DH2 och The Monster Book of Monsters. Där fanns vaxdockor av Ron och Hermione som användes i GoF under andra trekampsuppgiften (under vattnet). Där fanns en vaxdocka som föreställde Dobby med en stor blodfläck på magen där han blivit genomborrad av Bellatrix dolk. När jag såg den. Lilla Dobby helt blodig...  Gud... Jag började faktiskt gråta när då. Det är så orättvist att han dog... Inte Dobby...

 

Efter det rummet fanns skisser på en massa saker och man fick se ett exempel på hur ett föremål blev till, från beskrivning i boken, till skiss, till ritad i ett dataprogram, till färglagd, till att välja ut material, till klar. Det är så mycket tid nerlagd bakom filmerna! Jag vet att jag skrivit det många gånger nu, men jag förundras verkligen över det. Snacka om mitt drömjobb...

 

Där på kom man till Diagon Alley. Känslan försvann lite eftersom man kände sig så instängd och eftersom det satt staket runt affärerna samt att jag var den enda häxan där. Men det var fortfarande otroligt! Alla affärerna som man sett så många gånger. Ollivanders, Weasley's Wizard Wheezes, Madam Malkins, Apoteket, Quality Quidditch Supplies, Flourish and Blott's, Gringotts... Men det kändes fejk. Det kändes liksom för overkligt för att jag skulle kunna ta till mig det.

 

Efter att man gått genom Diagon Alley gick man genom ett sådant där kalt rum igen och sedan kom man in i ett stort rum...

 

 

(Kände för att ge en liten känslobeskrivning där ovan, tror inte inte att jag riktigt lyckades.) Efter Hogwarts var touren slut och man kom in i bakre änden av den fantastiska affären vars skyltfönster jag sett i början. Jag spenderade några minuter med att bara springa omkring och fangirla innan jag samlade mig och började den svåra kampen med mamma om vad jag fick köpa (som vi hade plats att ta med hem). Tre chokladgrodor, en tidsvändare och en Gryffindor T-shirt senare gick jag ut från det gul-beiga huset. Den lila bussen hämtade oss och i den skrattade människor och började planera vad de skulle göra i kväll. Men inte jag. Jag satt vid fönstret och stirrade på byggnaden tills jag inte längre kunde se den. Och jag grät igen. För jag ville inte återvända därifrån.

 

Innan jag åkte till Studio Tour mailade jag och frågade hur lång tid det skulle ta, de svarade att för ett fan kan det ta tre timmar. Jag var där i sex timmar. Och de sex timmarna var de konstigaste jag varit med om. Än i dag kan jag inte förstå att jag har varit där. Att jag har gått i Diagongränden, stått i Stora Salen och pratat ormspråk med ingången till hemligheternas kammare. Att jag har varit där. Där Dan, Rupert och Emma har varit så många gånger. Där filmerna spelades in.

 

Där magi skapades.

 

Merlins skägg.