Yogade för Lasse i lördags och det var så underbart att min själ bokstavligen dansade. Hur fint är det inte att vi lever? Även om vi delvis bara är nervimpulser, så är vi också så mycket mer. Varenda människa är kapabel till så otroligt mycket. Om alla bara på riktigt kunde förstå hur fantastiska de är...

 

Lasse säger att han inte vill chanta i klassen eftersom det skulle kunna skrämma de som är ovana, men jag tycker det är synd för det är så helande. Vibrationer. Röster. Energier. Det är så inspirerande; lite som att praktisera bredvid någon som kommit väldigt långt i sin yoga. Men ofta ser det inte ut så. I lördags var det en man i klassen som uppenbart inte arbetat med sin yoga tidigare. Han var väldigt överviktig och då vi skulle göra Utthita Hasta Padangusthasana (utgångspositionen är då en står på ett ben med det andra benet framför sig - helst sträckt, men annars böjt - och håller i tån), så höll han sin ena fot någon decimeter över golvet med hjälp av ett gummiband. Och jag tycker bara att det är så otroligt starkt! För det viktiga har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, vad en människa kan göra, utan hur hen väljer att jobba med det hen kan. Den här mannen kämpade med att lyfta ena foten från golvet högre än att ta ett steg och att välja att bryta ett destruktivt beteende och att våga blotta sig själv på det sättet är så beundransvärt. Det finns alltid inspiration att finna omkring oss, vi måste bara öppna våra ögon.

 

Jag fick ta det lite lugnt i lördags eftersom min kropp varit väldigt sjuk ett tag och jag hade inte varit på ett yogapass på över en månad, men det ska bli okej. Idag ska jag möta mormor på NK för en lunch, därefter hämta Moltas på dagis och sedan följa med mamma på hennes Yin. Allt ska bli kul! Och jag ska hålla min ögon öppna.