Tom, lille Tom av Barbara Constantine
“Det är ett märkligt djur som kommer och besöker vår trädgård. Ett djur på två ben och med skor i storlek 35.” Tom är elva år och bor i en husvagn med Joss, som avskyr när han kallar henne mamma och som ofta lämnar honom ensam. En kväll när skafferiet är tomt igen och Tom som vanligt går för att besöka grannarnas grönsaksland, snubblar han bokstavligt talat över den gråtande Madeleine, som ramlat och inte lyckats ta sig upp igen. Medan Tom tar hand om den gamla kvinnan börjar han inse att även om livet kan vara svårt, kan allting också bli betydligt lättare om man är flera.

 

Tom, lille Tom är en av dem där små böckerna, som en kan ha som en egen liten skatt och bara njuta av. Den kommer inte lämna dig med en ny syn på livet, den kommer inte väcka åtaliga frågor och den kommer inte skaka din värld. Hade du blott blinkat till, så hade du kanske missat den. Men det är just stunder likt denna bok som tillsammans träs som de små pärlor dem är till värdefulla livshalsband, och är inte det lika viktigt?

   Boken är vacker och Tom är en mycket fin pojke. Klok, omtänksam och väluppfostrad med för mycket ansvar och för lite mat. Bland trädgårdsland med tomatplantor vävs speciella personers unika livsöden samman och en tillåts följa vad som händer under några veckor på den franska landsbyggden. Ibland är det Toms tankar, ibland är de fina grannarna Odettes och Archibalds och ibland är det Madeleines hund Klumpeduns. Det är egentligen en mörk historia, men beskriven på ett så sällsamt sätt att den ändå inte blir tung. Bland dem första sakerna jag slogs av, var Barbaras skrivsett - jag kan inte helt sätta fingret på vad det är, men kanske att meningarna inte är riktigt stilistiskt flytande. Det påminner om ett barns sätt och kanske är det just därför som mökret inte får grepp om boken. 

   I det stora hela har berättelsen lite väl många sammanträffanden och är inte helt trovärdig, men det gör inget. Det är en fin bok som jag kan rekomendera om en vill ha en mysig, kort och lite egen bok.

 

"Kapten Ahab [de fina grannarnas katt] är svartsjuk. Katter är inte alltid perfekta. Långt därifrån." (s. 126)

 

 

The hitchhiker's guide to the galaxy av Douglas Adams

One Thursday lunchtime the Earth gets demolished to make way for a galactic freeway and Arthur Dent is plucked off the planet by his friend Ford Prefect, a researcher for the revised edition of The Hitchhiker's Guide to the Galaxy who, for the last fifteen years, has been posing as an out-of-work actor. Together the pair begin a journey through space aided by quotes from The Hitchhiker's Guide ("A towel is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have") and a galaxy-full of fellow travelers: Zaphod Beeblebrox-the two-headed, three-armed ex-hippie and totally out-to-lunch president of the galaxy; Trillian, Zaphod's girlfriend, whom Arthur tried to pick up at a cocktail party once upon a time zone; Marvin, a paranoid, brilliant, and chronically depressed robot.

Den här boken har stått på min lista sedan grundskolan, men det har aldrig blivit tillfälle förrän nu och kanske är jag glad för det, eftersom jag haft det väldigt roligt med den. Mest ville jag läsa den för att jag lite för ofta hänvisar till "42" [meningen med livet] för att det ska vara okej, och jag hade en föraning om att jag skulle tycka boken var underhållande. Jag var dock inte beredd på att den skulle ha så många poänger. Adams skriver om mänsklighetens ironi på ett sätt som påminner mig om Jane Austen i Pride and Prejudice, vilket kan låta märkligt vid en första anblick men egentligen är väldigt logiskt. Som Elizabeth Gilbert [Eat Pray Love] skriver, så spelar det spelar ingen roll om människor befinner sig på 1800-talet och den engelska landsbyggden, högst upp i New York, i ett afrikanst flyktningläger eller i det här fallet: bara någonstans i rymden - vi har samma problem ändå. Adams tar det dock givetvis till en betydligt högre nivå och en tanke som blev likt ett mantra då jag läste boken var "jag vill träffa Douglas Adams" - tänk att bara få prata med honom om vad som helst!

   Boken kan sägas handla om allt och med universum som arena blir möjligheterna oändliga. Den bryter mänskliga normer och lagar och ifrågasätter vår levnadsstil på ett humoristiskt sätt och det är svårt att inte ryckas med. Flera gånger får boken mig att le och tanken på hela universum engagerar mig djupt: för varje ny sida blir jag ännu mer varse om hur mycket jag inte vet och jag vill utforska, så jag läser vidare.

   Jag rekommenderar boken till alla som har lite humor och ser själv fram emot att läsa andra, tredje och fjärde delen i triologin.

 

 

Kafka på Stranden av Haruki Murakami

 

Speciell, det är adjektivet jag vill använda för att beskriva den här boken. När jag är i bokhandlar ber jag oftast om böcker som inte är som alla andra eftersom livet blir intressantare då. Japan i sig är ju ett land som inte är som andra, så med en skicklig författare (vilket Haruki Murakami verkligen är!), så är det inte konstigt att resultatet blir gripande. Det finns ett samspel med naturen och en beundran av moln (vilket jag kan relatera till väldigt mycket), och överallt finns små japanska inslag som jag själv kan känna igen från min egen resa dit 2014. Historien är aldrig någonsin långsam heller, vilket jag finner ovanligt. Ofta i böcker finns passager då inte mycket händer, men här drivs handlingen på hela tiden. Det regnar makrill, han kysser henne, en katt svarar på tilltal... 

   I boken får en följa två historier parallellt och aldrig tidigare har jag läst en bok där jag varit genuint lika intresserad av båda två! Vanligtvis brukar jag fastna lite mer för den ena, kanske smygtitta hur många sidor det är till kapitelbyte då min favorit börjar och skynda dit, men inte här. Kafka, bokens femtonåringa huvudperson som rymmer hemifrån, är snudd på för intellektuellt mogen för att vara femton, men hans oerfarenhet och blandning av rädsla och hängivenhet gör honom ung. Han befinner sig i vissa speciella situationer, men hans perspektiv är så tonårsaktigt begränsat, han är ensam och - givetvis relaterar jag (även om det främst är en yngre version av mig som gör det), och vill läsa vidare. 

"För att överleva blir man tvungen att göra mycket man egentligen inte gillar." (sida 65)

"Det är en lång historia", säger jag.
"Med dig är det alltid långa historier."

"Det blir alltid det utan att jag vet varför." (s. 313.)

Vad det är som intresserar mig med den gamle förståndshandikappade mannen Nakata, huvudpersonen i den andra berättelsen, kan jag inte lika säkert säga. Kanske hans simpla perspektiv och förmåga att se och ta saker för vad de är. Sedan har vi också dem underliga inslagen i början om en skolklass som jag inte blir riktigt klok på. Då jag var med Helena på Etnografiska frågade hon vad jag tyckte hittills och jag sa att klassen är något jag inte kommit underfund med än. Hon svarade då att hon tror att hon aldrig kommer göra det, och det är kanske sant. 

  Det som starkast gjort att jag inte kunnat slita mig är Fröken Saeki, eller kanske hennes och Kafkas relation. Hon är annorlunda. Kafka beskriver hennes leende som att det har mer djup än andras och jag förstår precis.

 

"Det är att fröken Saeki är sjuk i själen. Hennes själ rör sig i andra riktiningar än vanliga människors kanske man skulle kunna säga." (s. 186)

 

Jag rekommenderar den här boken. Verkligen. Den är vacker, fängslande och tänkvärd. Den är speciell.


The Wonderful Wizard of Oz av L. Frank Baum

Jag var fem år när jag såg musikalen Trollkarlen från Oz på Göta Lejon i Stockholm och jag blev så förtrollad av Pernilla Wahlgren som Dorothy att jag vägrade lämna rummet i pausen. Efteråt fick jag singeln som hade två spår: ett där Pernilla sjöng Ovan regnbågen och ett med bara bakgrundsmusik till vilken jag sjöng, dansandes i mina föräldrars säng med skivan i den blå cd-spelaren och försökte hålla ut det sista a:et i avslutningsfrasen "om fåglar med små vingars slag kan nå dit upp, då så kan väl jag" lika länge som Pernilla. Min dagisfröken Anna-Maria lånade mig filmen med Judy Garland och exalterad satte jag på den. Den var på engelska och svartvit, vilket båda förvirrade mig mycket (mitt nötta cd-omslag var (är) regnbågsfärgat). Bortsett från att ibland småsjunga (eller konsert-sjunga ensam för fullsatt arena när jag är hemma själv eller duschar) på Ovan Regnbågen, så hände sedan inget mer i min relation till The Wizard of Oz förrän jag var tretton år. Jag var i New York och vi blev rekommenderade Broadwaymusikalen Wicked. Efter den adderades även Defying Gravity till min konsertlista. Jag hade aldrig funderat på att läsa boken, men efter att jag blivit rekommenderad den på Bali av Danielle (som jag först blev bekant med för att jag berömde hennes snygga tights), så var det oundvikligt.

   Jag har uppenbart en förkärlek till historian, men jag kan ändå fritt från det säga att den fascinerar mig. Givetvis slog det mig aldrig när jag var fyra år att boken egentligen inte handar om Dorothys resa i landet ovan regnbågen, utan om en flickas resa i sig själv. Hon får lära sig så otroligt mycket; hur det är att känna sig annorlunda och ensam, att saker inte alltid är som de verkar, att stå på egna ben, om godhet och ondska och att livet helt enkelt inte bara är just enkelt. 

"You must walk. It's a long journey, through a country that is sometimes pleasant and sometimes dark and terrible." (sida 25)

Jag tycker det är tydligt, utan att vara övertydligt och jag älskar hur olika problem med att växa upp (och leva) gestaltas i de tre vännerna hon möter. Först träffar vi The Scarecrow, som är olycklig för att han anser sig korkad - för att han känner att han inte är intelligent nog, inte tillräcklig. Sedan får vi lära känna The Woodman som kommit underfund med att kunna (att våga) älska är det allra viktigaste (även om det innebär att en ibland blir sårad) och han värderar därför det högre än intelligensen som The Scarecrow vill ha. Dock anser The Wooman att han inte kan älska, att han inte är god nog (vilket får betraktaren att undra, då han från start är den mest omtänksamma av dem alla). The Lion är näst på tur och han anser sig inte vara modig nog som ett lejon ska; känner att han inte är   vad samhället förväntar sig av honom. Tillsammans tror de sig söka en hjärna, ett hjärta och mod, men i själva verket söker de efter den basalaste och ofta svåraste saken av alla: acceptans från sig själva. Det är ett tidslöst dilemma hos mänskligheten och vad som gör att boken aldrig kommer sluta beundras.
   Den enda som inte söker något självupplevt är Dorothy som vill hitta hem rent fysiskt. 

"No matter how dreary and grey our homes are, we people of flesh and blood would rather live there than in any other country, be it ever so beautiful. There is no place like home." (p. x).

 

Dorothys tre vänner har jag alla kunnat enkelt relatera till, men av någon anledning har det varit något med Dorothy själv som stört mig. Hennes önskan att hitta hem är givetvis förståelig, jag tror snarare det ligger i att hon så precis vet var hem ligger och att hon dessutom vill tillbaka till något så tråkigt. Inledningsvis fick jag intrycket av att hon varken var lycklig eller hade roligt i Kansas hos sin moster och morbror, och därför förstår jag inte fullt ut budskapet som sänds ut att hon vill tillbaka till något destruktivt. Samtidigt vill hon tillbaka till sin familj, och det kanske är tidsenligt korrekt (boken publicerades första gånger år 1900). 

   Jag kan inte säga att boken väckte några nya tankar hos mig, men jag hade det trevligt när jag läste den - mycket på grund av dem vackra illustrationerna då jag köpt mitt exemplar från Usborne Illustrated. Det måste vara en fantastisk bok att läsa med sitt barn, men alla kan ibland behöva påminnas om att ens uppfattning om sig själv inte nödvändigtvis är korrekt. En mycket fin bok helt enkelt.

 

 

 

Min sommarläsning i år blev lite annorlunda från vad den brukar och mer precist sagt så blev den halverad. Då jag befann mig på Bali utan distraktioner* fram till mitten av juli, så har jag haft betydligt mindre tid att läsa. Dessa var i alla fall de böcker jag läst (samt Harry Potter and The Cursed Child som inte kom med på bilden och därför fick ett eget inlägg). Jag är nöjd med böckerna och variationen och jag kommer aldrig tröttna på att läsa sittandes i en solstol på en spansk strand medan vågorna ibland svalkar ens fötter... Nu ser jag dock fram emot att läsa uppkurad i min soffa med filt, bivaxljus, en kopp varmt och smattrande regn. Det är minst lika underbart det.