Harry Potter and the Cursed Child
Jag vill bara klargöra innan jag börjar att den här berättelsen uppenbart är skriven för att en redan ska vara införstådd i dem tidigare böckerna och således kommer även min recession att vara det eftersom allt annat skulle bli märkligt.
Även om jag inte är inne i Harry Potter-världen längre, så fick denna bok mig att bli väldigt nyfiken. Fanfiction som utspelar sig efter "All was well" [sista meningen i sjunde boken] har en väl läst, men en historia skriven av självaste J.K. Rowling är något helt annat än head canons. I (den enligt mig väldigt bra) dokumentären A Year In The Life om J.K. Rowling för några år sedan, sa hon att hon enbart skulle göra ett återbesök i den magiska världen om hon hade en riktigt, riktigt bra idé som hon själv trodde på och det innebär således att hon anser denna historia uppfylla dem kraven.
Givetvis, kan jag inte ge en fullt rättvis bokrecension då detta inte är en bok utan ett manus - gjort för att upplevas sittandes i en publik där stämningen är så laddad att du kan ta på den och framför en fantastisk samling skådespelare som med hjälp av sin skicklighet och samspel samt otroliga effekter tar dig med på en resa väldigt annorlunda en läsupplevelse. Det jag dock kan kommentera på är innehåller i sig, och ur den aspekten är det främst en sak som starkt skiljer denna historia från de tidigare - när J.K. Rowling skrev Harry Potter and the Philisopher's Stone så visste hon hårddraget redan vad som skulle hända fram till, och i, bok sju. En av dem saker som trollband mig mest med läsningen var att detaljer i dem första böckerna kom igen senare och avgjorde slutet - historien inte bara återkopplade utan framkopplade. Den här berättelsen däremot - som blev påtänk senare - har inte den kopplingen och blir följaktligen inte lika briljant.
Angående själva sagan, så är det ett antal saker jag finner svåra. Även om jag givetvis förstår roten till Harrys beteende, så gör det mig besviken. Generellt hade jag nog hoppats (till och med antagit) att Harry varit intelligent, modig och stabil nog att begripa att om en råkar ut för en massa otrevligheter så måste en bearbeta dem även om dem är borta utåt sett - det ingår i att som vuxen ta ansvar för sig själv. Vissa saker anser jag är aldrig okej att göra och säga, och att säga till sitt barn att en önskade en hade ett annat är en av dem.
Som människor måste vi dock lära oss att förlåta, och när jag finner en handling väldigt svåraccepterad är min väg till försoning att ge personen en ny chans. Jag är besviken på Harry (särskilt med tanke på hans egen uppväxt) och tycker inte han betett sig okej, men jag är villig att läsa vidare och hoppas på bättring. Men blir det bättring då? - Delvis, skulle jag säga. Dumbledores tavel-jag coachar en smula, men säger inget storslaget. Känns lite som att det är ett försök till att vara som Dumbledore i hans glansdagar och allt känns ganska klyschigt, men om det är för att han är en tavla (och faktiskt inte ska kunna vara lika cool) eller för att jag är mer svårimponerad än när jag var elva vet jag inte.
Någon som faktiskt imponerar mig dock är - väldigt oväntat - Draco.
"And being alone - that's so hard. I was alone. And it sent me to a truly dark place. For a long time." (s. 147).
Det som facinerar mig är att då Harry får höra om ett "svart moln" kring Albus, så drar han slutsatsen att det är döden då det är det värsta tänkbara för honom - det värsta han upplevt. Draco, däremot, har varit med om annat som en som läsare aldrig fått höra om - Draco har upplevt riktig ensamhet. Så min respekt för honom ökade markant med läsningen av denna och det är jag glad för.
En lite annan aspekt på saken, och som slog mig inte främst i frågan om Draco, är att jag börjar undra hur mycket J.K. Rowling påverkats av fandomen. Jag känner några hintar av Dramione [Draco och Hermione] även om dem främst tar sig uttryck i form av Scorpius och Rose (som jag för övrigt tycker är underbart). Genrellt är jag också osäker på om jag tycker Harrys och Dracos beteende gentemot varandra är troligt. Jag vill inte påstå att de är dömda att avsky varandra för evigt bara för att de gjorde det på Hogwarts, men samtidigt så tycker jag att det känns krystat och orimligt när de delar privata saker med varandra. Lite over the line. Slutligen så vet jag att J.K. Rowling sagt att hon förundrats över fandomens besatthet och hyllning av Serverus Snape - att även om hon vet att han är en extremt genomtänkt och komplex karaktär med tydliga anledningar till varför han är som han är, så beter han sig ändå i många avseenden hemskt. I denna bok känner jag dock en respekt från hennes sida inför Snape som jag inte gjort tidigare och dessutom nämns han väldigt mycket. Skulle han gjort det om det inte varit för fandomen?
En sak jag har stora problem med är hela konceptet Delphi. Jag har nog tänkt att eftersom Voldemort saknar näsa och i allmänhet är skev så saknar han lite diverse (typ sexualitet) och kan därför inte producera barn, men jag accepterar om han tydligen kan det. Jag köper även att Bellatrix låg med Voldemort, men att hon skulle varit gravid i sjuan - nej! Rätta mig om jag har fel, men hon var ju för sjutton ute och härjade och gick på bord hej vilt från minst 1996 och det fram till att Molly dödade henne? Ytterst suspekt. Sedan kan jag som sagt förstå att Bellatrix har sex med Voldemort, men jag förstår inte att Voldemort har sex med Bellatrix (eller någon annan)? Dels är han inte intresserad av det, men även om det skulle vara för att han vill ha en arvtagare/plan b så tror jag ändå att han har för mycket hybris och självförtroende för att ens känna att han behöver en back-up plan... Inte rimligt...
Jag tycker även det är skumt att Albus syster och bror inte umgås mer med honom, och genrellt känns det som att varken Lily eller James (juniors) är med efter i början (och var sjutton är Hugo Weasley?). Jag menar, familjen Potter är väl ändå en mysig familj får jag hoppas där alla älskar varandra som i familjen Weasley - eller? Men även om dem inte skulle vara det, så känns det oavsett orealistiskt att Albus i så fall inte tänker mer på dem.
En petitess, men ändå ett störningsmoment, är att Albus, Scorpius och Delphi kunde få tag i en tidsvändare som Hermione gömt. Hermione. Med tanke på hur intelligent Hermione är så kändes det väldigt otänkbart.
Harry kommer slutligen underfund med sig själv och allt blir väl åter igen well, men jag lämnas med en lite konstig känsla. Jag tycker boken är underhållande, men jag hade förväntat mig mer. Med det sagt ska jag inte frånse att jag faktiskt älskade att läsa boken och få lite mer information om allt. Kände mig så glad över att Hermione blivit trolldomsminister (en kvinna som är mugglarfödd - vilken förebild!), och även om det tidigare sagts att hon inte velat det, så kan ju sådant ändras. Jag njöt av tanken på McGonagall och Neville som kollegor, och var glad att Ginny fortfarande var allt det som film-Ginny aldrig fick vara. När Ron i början pratar om Rose fick det mig att smälta, och i allmänhet att bara veta att dem alla levt vidare - det gjorde mig glad. Men ändå så känns det som att historien existerar så avskilt och jag undrar om dess mening. Kanske hade det ändå varit bättre att lämna framtiden outtalad och låta fantasin vara kvar...?
