Tiden mittemellan

 

Denna mittemellandag har ägnats åt att utforska staden och cykla några ärenden (jag omformade just det klassiska uttrycket, men det känns som att det kommer behövas). Har hämtat några second hand böcker och registrerat mig på Campusbiblioteket där jag reserverat återstående kurslitteratur, gått med i studentföreningen WEST, pumpat cykeln, handlat skrivböcker på Akademibokhandeln, spanat in hälsokostbutikerna (som hade förvånansvärt mycket av vad jag använder!) och blomsteraffären samt utforskat ICA Hajen (vilket som väntat tog en väldig tid!). Ibland när mycket händer är det bra att ta det lugnt en dag eller två och bara tänka, men eftersom jag befinner mig i mitten av två faser tror jag det varit bra att jag hållt mig sysselsatt. 
 
Nu bor jag på Fästingens vandrarhem som är ett gammalt fängelse och kort sagt så bor jag i en cell. När jag kom och frågade vart mitt rum låg så tittade de på mig och frågade "menar du din cell?". Jag har då alltså en säng, ingen taklampa, en gammal potta samt fyra reglar på min dörr utifrån. Inte riktigt som det romantiska Okéns B&B jag bott på under helgen, men det är en erfarenhet det med! (Och så har jag ju sovit på betydligt märkligare hotell.)
 
Det är väldigt konstigt att befinna sig mittemellan. Jag har tänkt på det mycket på sistone - att vara i vakuumet mellan två faser. När vi kommer till medvetande går vi på dagis och är redan invaggade i vissheten om att vi därefter kommer börja skolan. Sedan är vi i skolan ett decenium och för många är det först till gymnasiet vi gör ett val och blir medvetna om att mycket kommer förändras. Sommaren efter nian är nog den första mittemellanfasen för många. I och för sig vet jag inte om alla upplever det så, det beror säkert mycket på hur trygg en är i övrigt - har en konstanta relationer med vänner och familj och liknande, så kan jag föreställa mig att omställningen inte blir lika stor. Men för mig så finns det en väldigt speciell känsla i när jag vet att en ny period i mitt liv kommer att börja där mycket kommer bli nytt och förändras. Det kändes så inför gymnasiet och sedan inför att jag åkte iväg som au pair till England. Det är som att jag kan känna hur antalet dagar krymper; se naturen gå och tiden skifta. Det kan vara svårt att vara närvarande då, för i tankarna är en redan borta. I slutet av England kändes det likadant och tanken "det här är näst sista gången jag gör det här" var med mig i bakhuvudet hela tiden. På ett sätt har allt sedan dess varit en mellanperiod, men oavsett hur en ser på mitt senaste halvår så vet jag att den perioden tar slut nu, för: 
 
Imorgon börjar jag studera på högskolan. 
 
Jag har en matlåda i kylen (spartanskt när en inte har saker, men fick i alla fall ihop en bowl på ångade munggroddar, spenat, isberg, gulbetor och rött råris med hasselnötspanerade kycklingbiffar och jordnötssmörslungad blomkål), och har hängt upp en klänning inför imorgon (min cell har en krok). Imorgon vaknar vi till en ny dag. 

När sanningen kommer

 

Jag cyklar i ösregnet på kullerstenarna påväg från Ica till Okéns Bed & Breakfast där jag ska sova i natt. I tygkassen på styret har jag en soppa som jag vet kommer göra mig trött, men den var det bästa jag kunde hitta. 
Det är nästan ingen ute, allt är stängt och jag är blöt och kall. Och då, precis då, slår det mig att jag ska vara i den här staden i tre år. 
   Jag känner ingen, har inte sett min lägenhet och vet väldigt lite om vad jag egentligen ska läsa och om hur studentlivet är. "Tänk om det blir fel?" Det är tanken som poppar upp. Min cykel vinglar till för en sekund och jag stirrar framför mig. Poppar upp, exploderar, överrumplar mig.

Fokuserat trampar jag till hotellet och mitt rum. Samlar alla kuddar i dubbelsängen och lägger dit avokado, vattenflaska, anteckningsbok, pennor och allt jag kan behöva för att slippa flytta på mig. Sedan kryper jag upp med en skål värmande soppa och tar det lugnt med mig själv resten av dagen. Jag vet att det sker många förändringar just nu och det är okej. Ibland är det så himla skönt att veta att det är okej.

Ett nytt kapitel



Nu sitter jag i lastbilen påväg till Varberg.
Påväg till högskolan.
Påväg till något nytt.

Jag har Totoro i min hattask, en bananlåda fylld med enbart julsaker och pumpan i framsätet bredvid mig. Jag känner ingen i Varberg och vet knappt något om vad som kommer hända, men jag känner mig förväntansfull. Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv.