Åter igen startar vi dagen med lyxig japansk hotellfrukost och idag bjuds vi även på (utöver mison med krabba och likande) en svart röra vid namn combu/kombo/combu. När vi sedan ska bege oss tillbaka till Tokyo så visar det sig att vi har tur för tydligen så är det så att det stannar en buss som går till Tokyo precis utanför vårt hotell. Denna buss tar vi och när vi sitter på den så tornar plötsligt hela Fuji upp sig framför oss som en gigantisk, lugn och sovande, konformad varelse med snötäckt topp - ännu mer tur!

   Två timmar senare vaknar vi i Shinjuku och ställer våra väskor på vårt nya kapselhotell i Ikebukuro innan vi går till Isetan. Det enda jag visste om Isetan innan Japan var att det skulle vara ett varuhus där det fanns delikatessavdelningar, så när vi kommer dit blir jag ganska andlös. Alltså det finns ju inget varuhus i världen jag älskar mer än vad jag älskar Harrods, men jag måste nog medge att Harrods numera är på delad förstaplats med Isetan.. Och då besökte jag dessutom varken kläd- eller möbelavdelningarna, utan enbart pappershandeln och delar av matavdelningen... Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det för det är så otroligt vackert. Vi stiger in och framför oss breder rader av olika specialiserade delikatessavdelningar ut sig och allt är gjort till sådan otrolig perfektion. Det är på den nivån att varenda ärta är handplockad. Lite så... Vi går runt och förundras av allt och stannar till vid tehandeln och köper med oss grönt te (efter att blivit bjudna på en massa sorter) och sedan även vid pappershandeln där jag köper otroligt vacka skrivpapper med körsbärsblommor och några vykort.

  Efter att ha tvingat ut oss själva från Isetan (jag skulle kunnat stanna där hela mitt liv), så tar vi tunnelbanan till Shibuya. Där tar jag och mamma purikuras (foton i en automat) och det hela är väldigt stressigt, extremt oklart (eftersom instruktionerna är på japanska), allmänt väldigt skumt och jätteroligt - japanskt helt enkelt!

  När vi fått ut våra purikuras bestämmer vi oss för att ta sushi till lunch och det blir inte vilken sushi som helst, utan det blir rullbandssushi! Vi sätter oss vid rullbandet och det är så roligt för en ser massa rätter en vill ha komma åkande och så tar en dem och så ser en en rätt som hinner åka förbi och så får en vänta ett varv och ja.. Det är liksom bara väldigt roligt! Och det blev väldigt fort väldigt många bitar, haha... Och väldigt många guldiga tallrikar... (Priset på bitarna varierar och priset på måltiden avgörs av antalet bitar i olika prisklasser som kontrolleras med hjälp av färgerna på tallrikarna och ni kan ju gissa vilken prisklass guld var, hehe.)

  Från rullbandssushin går vi över gatan in på Shibuya 109 (ett av Tokyos populäraste varuhus) där jag väljer ut en väska jag blivit lovad i födelsedagspresent och även köper en tröja. Från Shibuya 109 går vi sedan till Oriental Bazar där vi köper sushipinnar, sushipinnhållare och kimonos och sedan tar vi en kaffe på ett kafé innan vi återvänder till vårt kapselhotell. För er som inte vet vad ett kapselhotell är (eng capsule), så kan jag förklara att det är hotell där en sover i ett stort sängkomplex (just vårat var bara två sängar i höjd, men det finns betydligt högre). Jag tror nästan att jag ska låta bilderna tala för sig själva, men det var i alla fall mycket speciellt för det enda en får är en 1 x 2.5 meter sängyta vägg i vägg (och golv i tak) med hundratals likadana sängytor och en kan inte låsa om sig eller så.

   När vi lämnat våra inköp i ett skåp på kapseln går vi ut i Akihabara (där kapseln låg). Jag har nämt Akihabara flera gånger men inte riktigt beskrivit det, så det tänkte jag göra nu! Akihabara, eller Electric Town som det också kallas, är tekniknördarnas paradis och består av flera kvarter höghus med tonvis av elektronikaffärer. Vi gick inte så länge i Akihabara men en kände ändå genast av den förändrade statspulsen - faktiskt lite mer just elektrisk. Vi går en bit och hamnar i lite andra delar av Akihabara och pappa blir erbjuden en hora, ehm. Inga kommentarer. Först tar inte mannen som erbjuder detta ett nej, men då pappa säger "I'm here with my wife and daughter" och jag och mamma dyker upp bredvid honom, så ursäktar sig mannen och smiter hastigt där ifrån. Som sagt, jag väljer att inte kommentera detta.

   I Akihabara hade vi i alla fall bokat.., jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det - en upplevelse. Vi anländer till Robot Restaurant och möts vid öppningen av en tre meter hög robot som en bikiniklädd tjej sitter í och styr och jag säger då det - det här stället... Ni vet allt de säger om konstiga japaner? Det är sant. Vi blir ledda genom en korridor med tusentals blinkande lampor till en lounge där vi får drinkar. Loungen har glittrigt golv, spegelväggar i alla regnbågens färger och självlysande pelare med tigrar. Vi slår oss ner i varsin gigantisk fotölj formad som ett snäckskal och dricker våra drinkar medan vi tittar på en scen där kvinnor i silverrustningar spelar sorgsen musik på harpa, fiol och flöjt framför en skärm som växlar mellan att visa videoklipp på katamarantjejer i bikini och olika brinnande slagfält. Ehm, ja - oklart. Och om ni tycker detta låter skevt, så har inte ens upplevelsen börjat än. En hiss tar oss till en korridor helt klädd i fjärilar (golv, väggar och tak) och överallt sitter stora plastödlor. Vi, tillsammans med de andra från loungen, får stiga in i showrummet som är ett stort rum med lite läktarliknande sittplatser med bord längs två av väggarna. Vi blir försedda med varsin bentolåda och en kvinna i kort klänning med en öldunk på ryggen går runt och bjuder på öl från en slang. Vi sätter oss ner och sedan börjar det oklaraste, mest utflippade jag sett. Det går nog inte att förklara, men showen börjar med två folkstammar som har ett drum battle, övergår till robotar som slåss, dansande tjejer i underkläder, en kinesisk drake och en massa annat. Hela kvällens höjdpunkt var då pandan återvände för att ta tillbaka skogen ridandes på en ko. Och ja, självklart var det lite gagnam style i slutet. Som sagt... Utflippat. Jag vet faktiskt inte vad det var jag såg.

   Efter kanske en timme tar middagen/upplevelsen/whatever slut och då går vi (väldigt förvirrade) tillbaka till vår kapsyl och lägger oss.
   Att vakna uppe bland de rofyllda bergen, somna i en kapsyl och däremellan vara på Asiens vackraste varuhus, äta rullbandssushi och gå på en robotuppvisning kan inte beskrivas som något annat än kontrastrikt och fyllda med intryck somnar vi efter vår nionde dag i Japan.