Det mest gillade inlägget just nu är skriven av samma bloggare som förra året - Spiderchick! Rubriken Snöpromenad i knepig takt väckte inte mer tankar än en förväntan på något roligt (eftersom Spiderchicks inlägg oftast [alltid?] är lite småroliga), och det stämde! Tror jag?

 

För några år sedan hade jag bara tyckt det var hög igenkänningsfaktor och inget mer, men nu funderar jag på det... Varför är människor så rädda för varandra? Eller varför vill vi så gärna upprätthålla vår bubbla och inte släppa in andra när vi ju egentligen är flockdjur? 

 

Precis som Spiderchick skriver så hade hon kanske fått vänner för livet om hon sagt hej, men istället så såg hon till att öka avståndet så att de aldrig pratade eftersom hon - liksom nästan alla - inte var i "rätt läge". Har vi kommit till den punkten att vi måste förbereda oss mentalt för att frivilligt ta kontakt med en annan människa? Varför är det så? Är vi rädda för eventuella negativa konsekvenser? Har vi så mycket och många i våra liv att det ändå inte spelar någon roll? Är vi för stressade för att ens försöka?

 

Jag vet inte. Men det tåls att tänkas på. Vad är egentligen en bubbla? Ett energifält? Eller bara något i hjärnan? Hmm...

 

Namaste, en trött Johanna