Böcker från sommaren 2017
Mammutjägarna av Jean M. Auel
Cromagnonflickan Ayla lämnar sin dal tillsammans med Jondalar, den man hon älskat sedan hon hittat honom svårt sårad. De möter Mammutjägarna, och Ayla närmar sig dem med både rädsla och nyfikenhet. Hon fascineras av deras musikinstrument, av deras bostäder med väggar av mammutben och draperier av mammuthud. Och Mammutjägarna fascineras av henne, av hennes läkekonst, av hennes skicklighet som jägare och av hennes förmåga att tämja vilda djur. Mamut, folkets gamle schaman, adopterar Ayla och gör henne till medlem av Mammut-härden. Den som beundrar henne mest är Ranec, en gladlynt och självsäker elfenbenssnidare och Ayla dras till honom mot sin vilja. Hon slits mellan sina känslor för honom och sin kärlek till Jondalar. Boken beskriver dramatiskt och fängslande farliga jakter och storslagna fester men också vardagen så som den kan ha tett sig för män, kvinnor och barn under den tidiga stenåldern.
Jag läste den första boken om Ayla när jag gick i sjunde klass och redan då fascinerades jag av, och beundrade henne. "hon är så självständig, omtänksam, stark, uppriktig, smart och modig... Adjektiven bara flödar. Hon kan så mycket!", skrev jag i en recenssion om den andra boken Hästarnas Dal, och det är vad jag konstant tänker även nu. Ayla är en sådan fantastisk kvinnlig förebild! Hon må beskrivas som att se bra ut (återkommer till detta), men hennes kunskap! Jag är så tagen. Förstår verkligen varför Jondalar och så många andra blir intresserade av henne.
"och senare hade hon haft tillräckligt med frihet medan hon levde ensam, för att inte vilja underkasta sig kritik på nytt och bli ogillad för att hon följde sin egen viljas bud" s.16
"Inget instrument kunde vara träffsäkarare än den som hanterade det." s. 173
"Vilket svårt och samtidigt fascinerande liv hon levt, tänkte han för sig själv. Hon ser så ung ut, men har redan mer erfarenhet än de flesta samlar under ett helt liv." s. 239
"Vilket svårt och samtidigt fascinerande liv hon levt, tänkte han för sig själv. Hon ser så ung ut, men har redan mer erfarenhet än de flesta samlar under ett helt liv." s. 239
">>Man ska inte skämmas över at man sörjer, Jondalar ... eller för att man älskar. >>" s. 309
När jag sa att jag läste Earth' Children (bokseriens namn) så skrattade Linnea åt mig och frågade om det inte bara var tantsnusk, och visst - människor har sex lite då och då och liksom allt annat i boken så beskrivs det, vilket jag tänker är ganska mysigt att läsa (dock inte fullt så mysigt när en oväntad sexscen dyker upp och du sitter mittemot dina päron på en strand-restaurang i Spanien, haha). Hur som helst, jag vet att om Nea läste denna så skulle hon också bli fascinerad för inte nog med att Ayla är kapabel, utan hon är också typ 20000 år före sin tid?Ignorerar normer, kräver sin rätt och bara.... WOAH. Jag älskar henne!
Jag vet inte sanningshalten i boken, men om en läser referenser och så vidare (samt det faktum att tillverkning av korgar, kläder och vapen verkligen beskrivs ingående), så vågar jag lite på att Auel har gjort sin efterforskning. Hela grejen att läsa om människans begynnelse är så fascinerande att jag blir exalterad bara av att tänka på det. "En svag doft av snö i luften när Ayla och Jondalar gick in i jordgrottan." (s. 48) Varför känner vi inte doften av kommande väder längre som andra djur?! Varför vände så många av oss ryggen mot naturen?!
"Hon var på väg mot de största djur som gick på land utan andra vapen än några mammutspjut. Fast det var inte riktigt sant. Hon hade också intelligens och erfarenhet, och hon samarberade med andra jägare." s. 782
Seriens namn är så himla passande - Earth's Children, Jordens barn... Det här handlar verkligen om hur vi blev vi. Och det mest intressanta är att de är så otroligt lika oss, bortsett från att de inte har någon teknik och vetenskap alls. Ibland kan jag promenera i naturen och undra hur fasen någon kan skapa mobiler, hus, tröjan jag har på mig, papper eller ens... Något?! Förstå vilken otrolig process samhället är?! Om jag och några andra hade försökt leva i naturen med bara kunskap till hjälp, så hade det troligen blivit mycket likt mammutjägarnas. Samtidigt känner jag dock att vi är lite mer komplicerade i hur vi beter oss - givetvis har dessa människor också normer som inte alltid är helt hundra, men våra är... Jag vet inte... "Det var bara Frebec som tog illa upp, därför gjorde man det [skämtade om honom] i smyg bakom hans rygg." s. 437Jag tror att det har att göra med att dessa människor är mycket mer i kontakt med sig själva och naturen än vad den generella människan är idag, och det är därför det går snett för oss. Hur som helst: läs!
Seriens namn är så himla passande - Earth's Children, Jordens barn... Det här handlar verkligen om hur vi blev vi. Och det mest intressanta är att de är så otroligt lika oss, bortsett från att de inte har någon teknik och vetenskap alls. Ibland kan jag promenera i naturen och undra hur fasen någon kan skapa mobiler, hus, tröjan jag har på mig, papper eller ens... Något?! Förstå vilken otrolig process samhället är?! Om jag och några andra hade försökt leva i naturen med bara kunskap till hjälp, så hade det troligen blivit mycket likt mammutjägarnas. Samtidigt känner jag dock att vi är lite mer komplicerade i hur vi beter oss - givetvis har dessa människor också normer som inte alltid är helt hundra, men våra är... Jag vet inte... "Det var bara Frebec som tog illa upp, därför gjorde man det [skämtade om honom] i smyg bakom hans rygg." s. 437Jag tror att det har att göra med att dessa människor är mycket mer i kontakt med sig själva och naturen än vad den generella människan är idag, och det är därför det går snett för oss. Hur som helst: läs!
Det kallas kärlek av Carin Holmberg
En avhandling om hur unga par utan barn tolkar varandra och sig själva utifrån sitt samhälles föreställningar om manligt och kvinnligt - en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning.
Den här boken hade jag inte alls planerat att läsa - uppriktigt sagt så visste jag inte ens om att den existerade när jag gick in i bokhandeln, men jag är glad att jag köpte den. Den må vara lite gammal (utkommen 1999), men är ändå (tyvärr!) spot on i de flesta fall. Det är ju lite min grej att ständigt analysera mitt beteende och ifrågasätta varför jag beter mig på vissa sätt, eftersom: "Det är enskilda individers handlande som upprätthåller strukturer, precis som det är enskilda individers handlande som åstadkommer förändring." (s. 19) Mycket bra formulerat av Holmberg! I linje med detta ifrågasätter jag ju därför också allt som oftast om jag hade betett mig likadant om jag identifierat mig som man, men ändå så... Jag vet inte - samhället är verkligen skevt. Idag i omklädningsrummet började jag och en kvinna prata om att raka benen och hon sa att hon tyckte det var jättejobbigt, eftersom hon inte kunde tänka sig att sluta då hon är så inbitet uppfostrad i det, samtidigt som hon inte vill att hennes döttrar ska tro att det är något som de måste göra. Varför ser människor olika beroende på om hårstrån sitter på en människa eller en annan?
Boken utgår från intervjuer med cirka tjugo par som själva anser sig, och som utav sina vänner anses som, jämlika. Det är alltså inte en jättestor studie och blir delvis en form av generalisering, men som Holmberg påpekar:
"Om dessa beslut övervägande är lika bland människor är det inte människorna som är stereotypa. Det pekar istället på att de livsvillkor som mäniskor lever under och de ramar som de har att förhålla sig till är typiska." s. 87
Patriarkatet är ju inte en generalisering, eller hur? Det som träffade mig mest var beskrivningen av hur det påverkar dem att få känna sig som en kvinna (man) i relationen: "Hon [kvinna som deltog i undersökningen] synliggör därmed, som jag ser det, att detta att känna sig som kvinna (man) är en del i deras sekundärsocialisering som par." (s. 134) Motvilligt måste jag ju erkänna för mig själv att jag, ibland, verkligen uppskattar att få känna mig feminim och jag vet inte om det är bra eller dåligt (gjorde Ayla i Hästarnas dal det också, hmm?).
Jag tycker fortfarande att Under det rosa täcket är bättre, men rekommenderar denna också eftersom den är mindre bred och därmed kan djupdyka i unga pars relationer på ett annat sätt.
Mina Drömmars Stad av Per Anders Fogelström
En sommarkväll 1860 kommer Henning Nilsson vandrade till staden han drömt om. Men ännu är Stockholm en liten och fattig stad, och Henning och Lotten, flickan som han gifter sig med, får slita hårt för att skapa sig en ljus tillvaro.
"Flickorna ryggade först tillbaka för mörkret, stanken och sorlet. Men man blev snart van och det var i alla fall varmt inne, värden hade kostat på en brasa. Några skäggiga forbönder satt i ett hörn och grälade över en flaska, vid zinkdisken hängde två sjåare och försökte sjunga en oanständig sjömansvisa för serveringsflickan." s. 27
Det är en annan tid. Och jag är så, så glad att jag inte lever. Det är bara 150 år sedan bokens början - många träd som stod då står ännu kvar, och det finns fortfarande kvar sköldpaddor i våra hav som levde då - och ändå är allt så annorlunda. Henning kommer till Stockholm som tonåring, full av förhoppningar och drömmar, och han smittar mig. Trots att jag gång på gång förfäras av det jag läser så hoppas jag på att bra saker ska hända Henning; jag drömmer. Jag vet redan hur starkt hoppet är, men ändå fascineras jag av det.
Henning känner sig otrygg på Götgatsbacken som alltid är full med folk, kanske mittemot där jag besöker hälsokosten? Han skyndar förbi dårhuset i Nacka mot jobbet i Kajen; jag promenerar förbi bostadshuset som än gång var ett dårhus, tar ett foto med mobilen och går vidare. Vi vandrar samma gator, men i så olika kontexer att jag knappt kan förstå att det som beskrivs varit verklighet.
En annan sak som är svår att föreställa sig är smutsen. Det är så smutsigt. Överallt. Nästan så att jag blir smutsig av boken. Kan jag föreställa mig en värld där renlighet är den främsta statussymbolen? Men värre än att jag nästan tror mig bli smutsig av boken är att läsa om hur alla de normer som jag idag kämpar emot skapas. Först och främst så har vi patriarkatet. Jag har tidigare tänkt att det är något som alltid varit jätteskevt, men inser när jag läser detta att det inte nödvändigtvis är sant: "Man bodde så tätt och unga män kunde bli ivriga, ibland hann väl flickan knappast vakna innan det var gjort." (s. 95) Innan städer skapades är det mycket troligt att det inte var lika utstuderat och utbrett... Men i Stockholm i slutet av 1800-talet så är det katastrof. Jag vet inte om jag blir mest arg eller mest förtvivlad av att läsa om all övergrepp som var kvinnors vardag (i övrigt så porträttteras detta jättebra i filmen!). Så det går utför för kvinnor, men även på andra områden: "Ändå kunde man inte komma ifrån att de nyktra ofta var besvärliga: de tänkte, planerade, arbetade inte lika aningslöst självuppoffrande som de som sövts av spriten." (s. 192) Detta är verkligen alkoholnormens vagga och att läsa om hur de högre uppsatta gör spriten till nästintill ett tvång för att döva arbetarklassen, så att de inte ska kunna tänka tillräckligt för att göra revolution eller ens motstånd är vedervärdigt! Alkohol må (kanske) fungera i mindre doser, men är fortfarande alltid en drog som dövar kroppen... Slutligen så har vi det som genomsyrar hela boken lika mycket som hoppet och det är fattigdomen:
"Stina hade kommit till dem som en liten vildinna, smutsig och trotsig. Första veckorna hade Lotten nästan gett upp hopper, flickan var omöjlig. Men så småningom hade hon förändrats. När hon fick äta sig mätt stal hon inte längre. Hon började ta hand om pojkarna istället för att retas med dem. Och när Lotten sytt om en av Matildas gamla klänningar till flickan så var hon så rädd om den de rördes. Den nya tryggheten och de nya vanorna förvandlade henne, plötsligt behövde hon inte längre vara vilddjur för att klara sig." s. 215
Förstå hur enkelt det är? Förstå att människor är i grunden goda om de ges alla resurser de behöver? Förstå att vi har möjligheten att skapa ett bra samhälle där alla mår bra? Förstå att vi kan skapa våra drömmars stad.
Anne of Green Gables av L. M. Montgomery
"It's a million times nicer to be Anne of Green Gables than Anne of nowhere in particular, isn't it?" My dislikes: Being an orphan, having red hair, being called `carrots' by Gilbert Blythe. My likes: Living at the Green Gables with Marilla and Matthew, my bosom-friend Diana, dresses with puff sleeves. My regrets: Dying my hair green. Smashing a slate over Gilbert Blythe's head. My dream: To tame my temper. To be good (this is an uphill struggle). To grow up to have auburn hair!
Anne på Grönkulla är ju en barnbok vilket speglas i dess djup och teman, men eftersom det är en riktig klassiker som en bara måste ha läst så läste jag den - och det med glädje! Anne får mig iderligen att skratta och jag myser när jag läser om alla hennes påhitt. Dessutom så är ju Anne faktiskt en riktigt bra förebild - dels för barn, men även för vuxna (!). Jag förstår att hon blivit så älskad.
"I asked her to go into the ladie's wating-room, but she informed me gravely that she preffered to stay outside. 'There was more scope for imagination', she said. 'She's a case, I should say.'" s. 16
Annes syn på livet och sätt att vara är verkligen beundransvärda. Jag vill dock inte avslöja något om boken, utan säger istället: har ni barn - läs denna för dem! Har ni inte barn - läs denna för er själva!
Life, the Universe and Everything av Douglas Adams
The unhappy inhabitants of planet Krikkit are sick of looking at the night sky- so they plan to destroy it. The universe, that is. Now only five individuals can avert Armageddon: mild-mannered Arthur Dent and his stalwart crew.
Annes syn på livet och sätt att vara är verkligen beundransvärda. Jag vill dock inte avslöja något om boken, utan säger istället: har ni barn - läs denna för dem! Har ni inte barn - läs denna för er själva!
Life, the Universe and Everything av Douglas Adams
The unhappy inhabitants of planet Krikkit are sick of looking at the night sky- so they plan to destroy it. The universe, that is. Now only five individuals can avert Armageddon: mild-mannered Arthur Dent and his stalwart crew.
Jag kommer bara ta med ett citat från denna bok och det är: "Time is the worst place, so to speak, to get lost in." (s. 395). På något sätt så tycker jag att den sumerar boken väldigt bra. Liksom jag skrivit tidigare så vill jag träffa Douglas Adams för att han är så underfundig. Jag skrattar lite mycket som då jag läste Anne på Grönkulla och trots att böckerna är så olika, så känns det nästan som jag gör det på samma sätt. Fast det är klart - ett litet barn hade nog inte förstått denna för som en recension jag läste sa: "There is no plot. Anything in any of these books that in anyway resembles a "plot" was put there by Adams just to through you off the scent. Don't expect a plot, don't look for a plot; just read and enjoy." Ta denne recensents ord: bara läs och njut!
Orlando av Virginia Woolf
Named 'the longest and most charming love letter in literature’, Orlando spans three centuries. It opens as Orlando, a young nobleman in Elizabeth’s England, awaits a visit from the Queen and traces his experience with first love as England under James I lies locked in the embrace of the Great Frost. At the midpoint of the novel, Orlando, now an ambassador in Costantinople, awakes to find that he is a woman, and the novel indulges in farce and irony to consider the roles of women in the 18th and 19th centuries. As the novel ends in 1928, a year consonant with full suffrage for women. Orlando, now a wife and mother, stands poised at the brink of a future that holds new hope and promise for women.
Orlando har varit på min läslista i fem år, men det var troligen bra att jag väntade tills nu. Jag visste egentligen inte vad för sorts bok det var, men tanken på en bok där huvudkaraktären vaknade i ett annat kön halvvägs in tilltalade mitt feministska jag. Jag hade dock förväntat mig en vanlig litterär bok, och inte en bok helt skriven som poesi:
"I knew it!" she said, for there was something romantic and chivalrous, passionate, melancholy, yet determined about him which went with the wild, dark–plumed name — a name which had, in her mind, the steel–blue gleam of rooks' wings, the hoarse laughter of their caws, the snake–like twisting descent of their feathers in a silver pool, and a thousand other things which will be described presently." s. 124
Detta citat exemplifierar vad jag menar, och visst är de vackert, men stundtals behöver jag googla orden för att förstå, vilket jag aldrig tidigare varit med om tidigare. Tyvärr misstänker jag att det bidragit till att jag missat många nyanser i boken, men det hindrar mig inte från att stundtals roas av den:
Detta citat exemplifierar vad jag menar, och visst är de vackert, men stundtals behöver jag googla orden för att förstå, vilket jag aldrig tidigare varit med om tidigare. Tyvärr misstänker jag att det bidragit till att jag missat många nyanser i boken, men det hindrar mig inte från att stundtals roas av den:
"But Orlando had contracted in England some of the customs, or diseases (whatever you choose to call them) which cannot, it seems, be expelled." s. 69.
"For she had a great variety of selves to call upon, far more than we have been able to find room for, since a biography is considered complete if it merely accounts for six or seven selves, whereas a person may have many thousand…and these selves of which we are built up, one on top of the other, as plates are piled on a waiter’s hand, have attachments elsewhere, sympathies, little constitutions and rights of their own… so that one will only come if it is raining, another in a room with green curtains, another when Mrs. Jones is not there… and some are too wildly ridiculous to be mentioned in print at all." s. 153.
"For what more terrifying revelation can there be than that it is the present moment?" s. 147.
"Some weeks added a century to his age, others no more than three seconds at most. Altogether, the task of estimating the length of human life (of the animals' we presume not to speak) is beyond our capacity, for directly we say that it is ages long, we are reminded that it is briefer than the fall of a rose leaf to the ground." s. 48.
"Orlando was growing up - which is not necessarily growing better - and Rattigan Glumphoboo described a very complicated spiritual state." s. 139.
"It was Orlando's fault perhaps; yet, after all, are we to blame Orlando? The age was the Elizabethan; their morals were not ours; nor their poets; nor their climate; nor their vegetables even. Everything was different." s. 17.
Dessa är några av mina favoritcitat, varav den sista möjligtvis är det bästa. Givetvis syftar Wolf på att människor är ett resultat av de normer de lever under - vilket jag i sig dock vill motsätta mig -, men jag reagerar mest på den delen om att grönsakerna var annorlunda. Jag förstår att det inte är Woolfs tanke, men grönsakerna var extremt annorlunda tidigare och tyvärr förstår inte så många i dagens samhälle hur mycket det påverkar oss. Att äta en frukt idag är liksom inte en toppenbra grej att göra, men det tar vi en annan gång. Även om det känns självklart idag, så är Wolfs insikt i människan och samhället så imponerande, men samtidigt är jag lite besviken på boken. Jag tror att vi idag, ur en feministisk synvinkel, tjänar mer på att läsa andra mer aktuella böcker. Idén är dock fortfarande genial och hade någon skrivit en bok med det som utspelade sig idag så hade jag läst direkt!
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami
Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru.
Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.
Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru.
Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.
Efter att jag förra sommaren läst Murakamis Kafka på Stranden med stor fascination så ville jag läsa mer! Jag tycker ju många gånger om saker som struntar i normer och Kafka på stranden är (faktiskt!) ännu mer vriden än den riktiga Kafkas Förvandlingen. När jag läste KpS så trodde jag att det var den märkligaste boken jag någonsin skulle läsa, men jag hade fel för Fågeln som vrider upp världen är ännu mer oklar.
"Jag skulle tycka att det var skönt om det någon gång ringde och jag öppnade luckan och hittade - pastagratäng - fast jag hade satt in risgrynsgröt." s. 556.
Dessa ord skriver Mei Kashiahara ("grannflickan" som baksidan nämner) i ett brev när hon, liksom alltid, funderar över livet. Oftast antar hon att Okada bara tycker det hon skriver är "helskumt", men jag känner verkligen igen mig. Världen är så himla konstig - fanastisk, men icke desto mindre konstig - att det ibland skulle vara skönt att hitta en reva i den. Kreta Kano (en ytterst märklig figur) påpekar för Okada, när de två pratar om spegelbilder, att: "det är bara våra tidigare erfarenheter som gör att vi antar att spegelbilden stämmer"(s. 324), och det är ju riktigt. Boken visar på att verkligheten kanske inte är fast och ifrågasätter vad som egentligen existerar.
"Då hörde jag det ljudlösa ekot bortom plats, musik och skratt. Där ropade någon på någon annan. Någon sökte någon annan. Med en röst som inte var en röst. Med ord som inte blev till ord." s. 417
Jag tänker ofta själv på sådant - det är inte det att jag inte tror att verkligheten existerar, men jag tror på att det finns fler dimensioner än vi vetenskapligt bevisat. Mei funderar en gång på om vad som skulle hända om hon dödade Okada i en parallell värld och skriver då: "Förmodligen skulle allt bero på vilken verklighet du valde och vilken jag bestämde mig för." (s. 376). Jag tänker dock att de två världarna inte nödvändigtvis behöver vara separata, utan för mig så interagerar dem och det kommande århundradena kommer vi att förstå allt mer av detta.
"Det kan vara svårt att behålla den mentala balansen när det omgivande rummet är alltför storslaget. Förstår ni vad jag menar? Medvetandet växer alldeles av sig självt i takt med att landskapet gör det. Till slut blir det omöjligt att binda det vid den egna kroppen." s. 163
En människor är ju faktiskt en del av allt det andra. Vi må vara märkliga, men jag tror att det är för att vi är påväg att förstå hur allt hänger ihop. En tid efter att Okada börjat spendera mer tid i en brunn så drabbas han av dessa känslor: "Det var som om min verklighet gått vilse och irrade omkring någonstans i närheten. Det vore ju bra om den hittade mig, tänkte jag." (s. 473). Vad som är fint med boken är att detta inte skrämmer honom, utan att han fortsätter för att han vill ta reda på sanningen.
I allt detta kaos så möter han även Malta Kano (Kreta Kanos lillasyster) och hela deras relation är i stil med:
"När jag fyllde tjugo bestämde jag mig för att att ta livet av mig."
Kreta Kano lyfte kaffekoppen och drack ur det som fanns kvar i den.
"Vilket gott kaffe", sa hon.
"Tack", sa jag och försökte se obesvärad ut. "Jag kokade lite ägg alldeles nyss. Skulle ni vilja ha några?" s. 109.
Boken är lite bisarr, men på ett mänskligt sätt. Trots att jag gång på gång tänker "vad är det jag läser?", så känns det samtidigt mer verkligt än många andra böcker jag läst. Det är nog märkligt att jag relaterar så mycket (eller så gör alla det?), men jag förstår boken.
"Har du någonsin sett tårars skuggor, Nyckelfågeln? De är inte alls som vanliga skuggor. Inte alls. De kommer hit från någon annan, avlägsen världe speciellt för våra hjärtan. Eller kanske inte. De slog mig då att de tårar min skugga grät kanske var verkliga och mina tårar bara skuggor. Jag är säker på att du inte fattar ett ord av det här. Men när en naken sjuttonårig flicka gråter i månljuset, då kan vad som helst hända. Det är sant." s. 727
Jag känner att det som skrivs här är mycket logiskt, om än möjligen på ett annat omedvetet plan. Kanske är det därför som boken fått så stort genomslag? För att Murakami talar till en dimension av oss som få har kontroll över? "Precis som människor åldras, åldras även hennes minne och tankar. Men bland alla tankar finns också de som aldrig åldras och minnen som aldrig bleknar." (s. 239) Jag tror det. Jag tror att boken är känd för att människor inte förstår hur de förstår den.
.
.
.
.
Årets Spanien-inlägg publicerades lite sent, men det är inget mot detta. Sommaren böcker brukar jag senast lägga upp i början av september, men det har inte blivit av trots att jag skrev flera recensioner i augusti. Nu kom inlägget äntligen i alla fall och jag är - som vanligt - nöjd med blandningen. Känns som att det blev många sidor i år, men jag vet inte? I övrigt så behöver Ett Litet Liv en egen recension så den får komma om ett litet tag. Nu ser jag fram emot att ha skrivit mina tentor så att jag kan läsa andra spännande böcker!
Read, and read people! Namaste, Johanna
Read, and read people! Namaste, Johanna
