Jag vaknar i mitt egna rum till småmulet väder och eftersom det är lördag så har jag ingen yogapraktik idag. Istället åker vi ner till ett frukostställe vi planerat äta på, men efter att ha väntat en halvtimme i duggregn tillsammans med personalen på att chefen ska komma (något som tydligen hände relativt ofta...?), så övertalar jag mina föräldrar att vi istället ska åka upp till ett ställe i bergen som jag tidigare försökt övertyga dem till.

Detta visar sig vara ett fantastiskt beslut! Bocca Dolce är en vegansk restaurang som lagar mat på råvaror de själva odlar ekologiskt. Mannen som driver stället är otroligt passionerad och vi får ett underbart välkomnande! Solen tittar fram och vädret spricker upp medan vi blir ledda in i en stor och ljus tegelbyggnad med vackert välvda fönster och snidade möbler. Nästan allt som finns där har mannen och hans vänner tillverkat själva - till med huset! Jag får in färsk frukt dekorerad med blommor, en blåbärs- och myntasmoothie och guavabladste, medan mina föräldrar beställer in varsin vegan breakfast plate med olika grönsaker, nybakat bröd med hemmagjorda kompotter och veganska korvar, samt varsin kopp low acidic kaffe som de rostar själva! Kaffe är ju som bekant försurande för kroppen, och därmed inflammatoriskt, så det är ju klart bättre med ett lite lägre ph!

Halvvägs in i frukosten berättar en kvinna som jobbar där att en fotogrupp från en stad i närheten är på besök och att personalen ordnat med en liten föreställning för dem som vi gärna får titta på också, vilket vi givetvis tackar ja till. Vi blir visade till en stor sal med ett alldeles fantastiskt femton meter långt bord som mannen själv tillverkat. Det är dekorerat med pärlor, vackra ord och citat från Nelson Mandela och är verkligen ett hantverk! Mannen berättar att parlamentet lagt ett bud på att få köpa det till sin sal - hur coolt är inte det?! Han pratar om Nelson Mandelas arbete med en sådan passion att en blir tyst och bara lyssnar, och sedan blir vi dirigerade till ena sidan bordet för uppträdandet. 

Trummor börjar spela och in kommer sedan ett led med sydafrikanska flickor från en by i närheten. Två män spelar musik och flickorna sjunger och dansar medan fotograferna fotar och jag förundrat tittar på. Jag förstår inte vad musiken handlar om, men är ändå väldigt glad att jag får ta del av det.

 

Efter uppträdandet fortsätter turen uppe i de organiska trädgårdarna och mannen pratar passionerat om deras odlingsmetoder och hur mycket högre avkastning de fått sedan de övergick till att bruka jorden ekologiskt och utan tillsatta animalier. Mina föräldrar lyssnar fascinerat vilket gör mig mycket nöjd - ekologiskt är ju logiskt! Innan vi sätter oss i bilen tackar vi varmt för allting och köper med oss några örteer, kaffe och sojabönor de odlat.

Vi åker vidare genom Nature's Valley (ett stort naturreservat) och sedan till Storm River för att gå på Storm River Suspension Bridge som mina föräldrar fått för sig är ett måste. Vandringen dit och tillbaka tar runt en timme och jag går i förväg så att jag kan gå själv och fokusera på naturen. Vandrar genom tunnlar av grönska, slingrande träd och ser vattenfall och blommor. Bron är fin, även om jag ändå inte helt kan säga att jag förstår hajpen, och när vi kommit tillbaka till parekringsplatsen så äter vi lunch på matstället där. Mina föräldrar äter varsin kycklingsallad medan jag tar en fruit bowl, och sedan - efter att ha aktat oss för de lite för närgångna gnagarna som finns överallt där - fortsätter vi mot det jag längtat efter mest på hela Garden Route - Old Tree!

Som de flesta vet så har jag en väldigt stor respekt för träd och är mycket fascinerad av dem, deras liv och relation till oss och naturen. Old Tree är en åttahundra år gammal yellow wood och det är väl nästan pinsamt att säga, men jag blev genuint nervös på vägen dit. Alltså på den nivån att jag inte kunde djupandas och var allmänt spattig och spänd, haha. Eftersom det är sent på eftermiddagen är det bara vi där och jag går snabbt på de anlagda plankorna som snirkligt tar en genom skogen fram till trädet; vid varenda krök så tittar jag - är det där? Nej, inte än. När jag väl kommer fram behöver jag dock inte fråga mig om det är det, för det är ingen tvekan. Jag har som barn sett några väldigt gamla träd i USA, men då var jag inte lika fascinerad (inte så att jag var ofascinerad, men de stod på en nöjespark och om du är sju och är omringad av alla Disneykaratärer och massor av karuseller så blir fokuset lätt splittrat). Jag tittar upp mot Old Trees krona, känner mig nästan andlig och går fram till trädet och kramar om stammen. Känner livet i det och tänker på hur många som kramat det genom alla århundraden. Trettiosex meter hög och nio meter i omkrets. Det är mäktigt. Under resan hem är jag försatt i tankar. 

Liksom dagen innan promenerar vi ner till centrum och äter middag på The Table igen och jag beställer en bowl med pumpa, cashew, quinoa och zucchini. Alla är lite trötta efter ännu en händelserik dag och efter en taxirea tillbaka upp somnar jag, drömmandes om träd.