Fågelkvitter, ett avlägset men konstant brus från trafiken nedanför och en tonerna från en man som sjunger och spelar afrikansk musik på gatan bredvid. Rökelse, värme och Ulrike som vaksamt håller ett öga på mig och hjälper till. Känslan jag fick dagen innan av att jag behövde komma tillbaka till AYCT för att praktisera hela serien för Ulrike visar sig vara så otrolig befogad; hennes kunskap, medvetenhet och kärlek är så stark att den strålar kring hela henne och sveper in världen i ljus. Hon vet precis hur hon ska göra och för första gången sedan min stressrygg bröt ut (för en och en halv månad sedan), så kan jag komma upp till stående ur Urdva Danurasana (bryggan). Möjligen att det också berodde på att jag hade en hel, fin dag dagen innan, men det hade aldrig gått utan Ulrike och jag är så otroligt tacksam. 

Efter min praktik så taxifyar jag till ett kafé vid namn Nourish'd som blir mitt favvokaféställe i Sydafrika. Deras slogan är "Unicorns are vegan" och de serverar en massa trevligheter (hade deras linnen varit ekologiska hade jag köpt ett!). Jag beställer en vattenmelonsjuice medan jag funderar på vad jag ska ha, och beslutar mig sedan för en shot med aktiverat kol och en overnight oats med nötter, bär och jordnötssmör. Skriver i min journal, småpratar med människor, funderar på varför barn på veganska kaféer sällan skriker, mumsar på min frukost och njuter. När jag är färdig beställer jag en taxify, svänger förbi Raw & Roxy där vi åt dagen innan för att skaffa mig en take away lunch (eftersom jag ville smaka lasagnen i sin helhet och åker sedan hem till Camps Bay.

När mina föräldrar är klara bedömmer vi vädret som tillräckligt stabilt för att åka till Table Mountain, så vi passar på att göra det eftersom en aldrig vet när det är molnfritt där uppe nästa gång. Efter att pappa dagen innan glömt sin jättefula reklamkeps någonstans, och sedan dess varit bitter över det, så hittar jag en ny till honom i shoppen nedanför linbanan - en beige med the big five! Glatt sätter han på sig den (och jag är nästan osäker på om den sedan lämnade hans huvud den kommande veckan, haha), och vi åker upp. 

Table Mountain har fått sitt namn eftersom det är platt som ett bord. Utsikten är fantastisk och det är svårt att föreställa sig att det fått sin platta form för att havsnivån en gång i tiden överstigit det. Vi börjar gå längs en av vandringslederna och jag går vid sidan av den vanliga vägen eftersom det är roligare att gå på riktigt. Jag tittar ut över bukterna med stränder nedanför och spejar över vidderna där uppe - det är märkligt för landskapet påminner mig väldigt mycket om Gotland. Eller kanske Öland? Som en stenigare alvarmark? Jag ser en stor ödla och stöter här och där på stenar som någon ställt upp, vilket får mig att fundera på vem det är som ställt upp dem, i vilket syfte och när...? Konstigt att jag är helt själv där uppe, men att någon annan också varit det. Eller kanske var hen tillsammans med någon? Det är nästan som att vi alla är där? Det är betryggande... När ingen ser springer det kanske djur här, och en gång i tiden simmade fiskar. Mycket konstigt. Efter ett tag stannar mina föräldrar borta vid vägen och jag går vidare själv. Vid det laget har jag tagit av mina skor och jag går runt i kanske en halvtimme/trekvart och känner mig fri. Jag ser en vacker sjö på sidan in mot resten av Afrika och hämtar mamma (pappa är för höjdrädd, hehe) för att visa. Önskar sedan att vi kunde gå längre, men ingen annan är taggad och trots mina försök senare under resan att övertala dem om att vi måste upp på fler berg, så blir det aldrig något av det, men jag är tacksam ändå. För stunden jag fick själv i det fria som påminde mig om att jag alltid kan vara fri.

På vägen tillbaka mot toppstugan pratar jag med mamma om vad jag ägnat mig åt sedan slutet av hösten. Sedan pratar jag med pappa om det när vi möter honom sittandes på restaurangens uteservering. De köper mackor medan jag äntligen får avnjuta min raw zucchinilasagne och vi spejar ut över Cape Town nedanför oss. Snacka om table with a view (i dubbel bemärkelse!). 

När vi är färdiga med vår sena lunch åker vi linbanan ner och taxifyar hem. Efter att ha vilat en kortis promenerar vi sedan ner till stranden, och mina föräldrar sätter sig i en bar med drinkar medan jag går iväg på egen hand. Jag går barfota i sanden, tittar på solnedgången, sjunger och dansar på stenarna som i en bågformation ringar in en tidvattenpool medan havet slår över i skummande vågor så att jag nästan halkar. Medan solen går ner över Sydafrika bakom horisonten så sätter jag mig vilandes mot ett träd och skriver ett tag. En bit bort spelas afrikansk musik. Jag försöker andas. Andas. Andas. Andas. 

Efter att ha återfunnit mina föräldrar äter vi middag på en restaurang som jag har för mig heter Blues, och jag äter en pizzabit (bovete- och linfröbas) med avokado, pesto och ost som jag köpte samtidigt som lunchen på Raw and Roxy. Den är ännu bättre än pizzabiten jag åt dagen innan på The Hungry Herbivore, men mina egna är fortfarande bäst, hihi.

När vi är klara så taxifyar vi upp och jag packar snabbt ihop mina grejer innan jag lägger mig så snabbt jag kan. Imorgon ringer min klocka 4.45 för då ska vi resa vidare!