4.45 ringer min klocka och utanför fönstret är det fortfarande mörkt. Jag fixar mig snabbt, stänger ihop min väska och färdas några minuter senare genom ett ännu sovande Cape Town mot AYCT. Jag gör Surya Namaskaras (solhälsningar [uppvärmning]) i portuppgången medan jag väntar på att de ska öppna för dagen och praktiserar sedan ännu en gång för Ulrike. Trots att jag är lite stressad av att jag har ett flyg att passa och hon omtänksamt får säga åt mig att sakta ner ("it's better to do a few things good, than many while being stressed" - det fanns en lesson to be learned there...), så är det underbart. Underbart, underbart, underbart.

På en barstol sitter jag sedan i lotusställning, omgiven av människor i träningkläder som skrattar, behaglig temperatur och ljudet från musik som blandas med bilar som då och då kör förbi. Jag tog en taxify från AYCT till Nourish'd - frukoststället där jag var dagen innan - och den här gången var jag mer ruttad i vad jag ville äta. Dricker åter vattenmelonsjuice (perfekta sysslan när en väntar på sin beställning eftersom vattenmelon är en monofrukt som bör ätas ensam och på tom mage), och får sedan en vacker overnight oats från Alex med ananas, hallon, valnötter och PB som hon dekorerat extra fint för min skull. Efter en stund blir jag upphämtad med taxi av mina föräldrar och vi åker sedan mot flygplatsen.

Flygresan till Port Elizabeth är halvdan. Jag sover nästan hela den ynka timmen det tar, men vaknar en kvart innan landning för att jag har så ont i öronen. Det faktum att jag inte hör något och att det känns som det rinner blod ur öronen och att mina ögon gråter för att det gör så ont är dock inte det som gör resan jobbigast - det är det faktum att flyget är halvfullt. Varför i allsin dar är det lagligt att flyga halvfyllda plan?!

I Port Elizabeth hämtar vi ut vår hyrbil och pappa är imponerande stabil på vänstertrafiken när han kör oss till Scothia Safaris, där vi ska spendera de kommande två dygnen... Vi kommer dit vid ett-tiden och får då säga hejdå till våra våra väskor som vi inte kommer återse förrän 23.00. Det är uppsamling först vid 15.30 så vi blir rekommenderade ett ställe i närheten där mina föräldrar äter lunch. Tillbaka vid Schotia får jag sedan möjlighet att prata med en av safariguiderna - Edward - som de har sagt till mig (eftersom jag varit ifrågasättande på mejl...) är vegan. Jag försöker fråga honom om etiken i deras verksamhet, men det går halvdant. En stund in i konversationen inser jag att han inte alls är vegan, utan snarare skräpmatsvegeterian, vilket är en helt annan grej. Hur som helst berättar han för mig att de har tre lejon på Schotia och att om de får fler så säljer de vidare dem till högst bjudande, vilket i nästan alla fall är någon som dödar dem för skinn och kött. Detta får givetvis mitt hjärta att gråta, och jag skulle nog definera vår konversation som punkten då Afrikaresan började bli påtagligt jobbig för mitt samvete (alternativt så skedde det redan på det halvtomma flyget...). Edward säger att alla safari-reservat gör så, men jag vet att det inte är sant.

Då mina föräldrar meddelade att vi promt skulle på safari så var jag alltså väldigt tveksam och började därför gräva i safarivärlden, vilket är relativt svårt eftersom alla marknadsför sig som att de "gör det för djuren" och inte delar baksidan. Viktigt att förstå är att långt ifrån alla gör det för djuren, utan de allre flesta gör det för att det går att tjäna pengar på. För de flesta är det primärt business, och sedan kan en gå med i lite fonder och så vidare för att få bättre samvete... Det finns många människor som vill lägga sig i naturens gång, exempelvis genom att begränsa antalet av vissa arter inom olika områden (t.ex. vargar i Sverige). Detta sägs göra för balansens skull, men lyssna nu, för här kommer något som inte borde vara en nyhet: naturen har klarat balansen i miljoner år utan oss - vi behöver inte försöka upprätthålla den! Istället för att mörda så borde vi skydda, men vi ska inte ge oss in i vargjaktsdiskussionen nu, så tillbaka till safarin: jag förstår att människan har förstört balansen, och att vi av den anledningen måste lägga oss i, men det kan ske på olika sätt. I Afrika så är stora av människor kontrollerade reservat - som världen ser ut just nu - rimligt eftersom djuren behöver skyddas från tjuvjägare som ju är ett enormt problem. Men företag som erbjuder safaris i begränsade safariomården (även om de är hyfsat stora) och som säger sig primärt verka för djuren ljuger. Små områden begränsar populationerna och är onaturligt, speciellt för alla större raser. Om vi ser på kvoten Schotia hade för elefanter, så beror det på att elefanter förstör stora mängder träd, men istället för att sälja (döda?) så kan en börja med att ha tllräckligt stora områden så att det inte blir en begränsning. Därefter kan en se till att odla snabbväxande arter av träd, och slutligen så måste en se till att bisamhällena är välmående så att växterna pollineras till max. Jag vet att detta är möjligt för jag har varit i kontakt med safaris i Botswana - veganska safaris - som förklarat hur de arbetar. I nuläget så vet jag inte om några veganska safaris i Sydafrika finns och jag försökte verkligen få in i mina föräldrar på att Botswana - om en vill se vilda djur - skulle varit en bättre idé, men de nappade tyvärr inte. I övrigt så säger det ju något om företag som utger sig att arbeta för djuren, men samtidigt serverar dem till middag? Obehagligt. Jag motsätter mig inte safaris, men tycker att en ska vara väldigt skeptisk och tänka på vad det är en egentligen stödjer. Jag hade inte åkt på safari i Sydafrika igen om jag fått chansen, men hade däremot övervägt en vegansk. Om en på riktigt verkar för djuren så går det också att tjäna pengar på det, men det ska göras åt det hållet och inte tvärt om! 

Tillbaka till dagen: mina föräldrar och jag blir visade till en safaribil och träffar där Kurt som ska vara vår guide de kommande två dygnen och ett engelskt par som ingår i samma grupp, och sedan bär det av på vår första tur! Bara några minuter senare börjar vi se djuren - massor av klövdjur som impalas och kudus, men även zebror och giraffer. Jag är fortfarande upprörd efter samtalet (även fast Ulrike sagt att jag skulle försöka att inte bli det...), men jag är samtidigt mållös. Min respekt för de här djuren är så enorm och trots att jag misstycker till hela konceptet så är det naturligtvis fantastiskt att se dem!

Vi stannar för "afternoon snacks" vid några inhängnade byggnader. Det bjuds på kaffe och afrikanskt rooibos-te, och där finns vita mjölbröd med sylt, ost och sötat jordnötssmör, samt kakor och andra raffinerade baverk. Gulligt nog så kommer Kurt fram och ger mig en brun papperspåse och försäkrar att allt där i är ekologiskt och säger att det är mina snacks för min tid på Schotia. Glatt så äter jag lite mandlar och pekannötter och dricker rooibos-te, medan vi pratar med de andra besökarna om vad vi sett hittills. Även om det inte riktigt verkar ha gått in att jag undviker raffinerad mat och socker (den större delen av påsen utgjordes av vegansk choklad [socker], fröknäcke (ej raw, utan högt upphettat [akrylamid etc]) och torkad frukt [socker], så uppskattar jag att de fixat extra (synd bara att de [inte Kurt dock!] var så otrevliga kring det). 

När vi åker vidare och Kurt fortsätter att berätta om allt vi ser - han är verkligen duktig - så får han plötsligt ett meddelande om att vi ska åka till ett visst område. Vi svänger om och kör dit och där - där går en lejonhane! Självsäkert över slätten medan de andra djuren nervöst tittar på från längre bort går han mot en buskage som han sedan försvinner in i. Vi vet inte vad som händer där inne, men vi hör honom ryta flera gånger. Så häftigt! 

Efter lejonet stöter vi dock på någon som är minst lika cool - Pumba! I en lerpöl hittar vi ett vårtsvin (bush pig) som gosar in sig rejält och jag känner att jag hittat ett nytt spirit animal! Han njuter verkligen av livet! Efter ett tag reser han sig och börjar gå, och Kurt kör före till en träddunge och säger att vi ska vänta där så det gör vi. Mycket riktigt kommer vårtsvinet snart gående för att klia sig mot träden, och Kurt beskriver det som att han först tvålar in sig och sedan skrubbar sig, för att därefter återupprepa - SPA hela dagen liksom! På väg därifrån ser vi hur han går tillbaka till lerpölen...

Efter att ha sett Pumba (som skriver hela tiden "pumpa", haha...), så ska vi åka mot en annan del av av området, men stöter bokstavligen på förhinder på vägen - i form av två noshörningar! Dessa två - döpta till Bonnie och Clyde - ligger och chillar, och eftersom noshörningar inte är några en stör så blir det till att åka runt dem. Efter en tid av klövdjur (det finns verkligen många klövdjur på savannen), så stöter vi på någon vi ännu inte mött - en lejonhona! Jag tycker verkligen om lejonhonor och det frustrerar mig att så många tycker mest om hanarna (på grund av deras man?) när det är kvinnorna som är coolast! Jag menar det är ju dem som sköter allt! Fixar mat till flocken, tar hand om ungarna... Männen bara är? Försökte ta denna diskussion med mina föräldrar, men pappa bara skrattade medan mamma sa att hon tyckte "Leo är coolast"... 

Middagen serveras i en stor rund byggnad med en stor eld i mitten. Någonstans i kommunikationen har det blivit fel så jag får i princip ingen middag mer än lite pumpa och mandelsmör men det är ingen fara. Efter middagen åker vi ut på något jättecoolt - en nattur! Den svarta himlen breder ut sig med tusentals stjärnor ovanför oss och det är bäcksvart. Vi åker medan en på varje sida lyser med ficklampor mot buskagen vi passerar. Vi ser harar, horder av impalas, och efter att ha åkt utan att ha sett något på ett tag säger Kurt plötsligt att vi ska lysa på konturen av en stor buske och när vi svänger runt så är de där - elefanterna! Liksom med träd så har jag ju en speciell respekt för elefanter och att se dem där i natten - en liten flock med visa gamla och bubbstriga barn - det var mäktigt. Efter en stund där får vi in ett meddelande på walkien och vi sätter åter igen av. Några fält bort möts vi av ett lejon som ligger och tittar på natten...

Efter en och en halv timme ute i natten blir vi avdroppade vid en gång som effektfullt kantas av lyktor och den leder oss till vår lapa (ett runt afrikanskt hus med bara ett enda stort rum). Här ska vi sova och det är snyggt inrett, men tyvärr med mycket djur vilket gör mig lite obekväm. Hur som helst så somnar jag snabbt någon timme senare efter en lång dag. Somnar medan allt fler av nattens djur utanför vaknar...

P.S. Jag beklagar att det inte blev en finare bild på trädet, men av någon anledning så tyckte resterande i safarigruppen att det var intressantare att titta på djuren och därför fick jag fota från skev vinkel i farten. Trädet är dock häftigt ändå om ni tittar en gång extra på det och förstår hur stort det egentligen är!