Lucka 2: Ett minne - I Mysurus kvällsljus

 
 
18.40 på kvällen lördagen den 25 augusti sätter jag mig på stenkanten till den upphöjda rabatten vid huset där Lisa har sin lägenhet. Himlen är mörk, rickshaws och scootrar kör förbi och luften är varm. Jag stirrar framför mig utan att se och försöker att samla mig, men har samma framgång som tidigare under dagen - det vill säga ingen alls. Ända sedan jag vaknade i min säng på morgonen så har jag mått väldigt annorlunda mot de andra dagarna. 
   Grinden öppnas och Lisa och Jens kommer ut och stannar en bit ifrån hennes taxi och mig. Jag reser mig snabbt och spänt, försöker ta ett inandetag men det når aldrig halsen, och jag tittar på när de kramas hejdå men det känns så intensivt att jag snart sänker blicken till tåringarna på mina fötter istället. Herregud, jag klarar inte det här. 
   Vi ler båda samma leende när hon kommer fram till mig - ett leende som inte vet om det gråter eller är lyckligt - och tittar på varandra. Jag vill säga åt henne att inte åka, be henne att stoppa tiden och låta oss stanna kvar för alltid. Snälla, lämna mig inte. Snälla, låt det här aldrig ta slut. När vi inser att vi mår likadant så skrattar vi båda till halvkvävt och sväljer. Lisa börjar gråta och jag tänker att jag kanske inte överlever det här. Den senaste månaden ekar inom mig, hela Indien brusar och vi kramas länge, hjärta mot hjärta. Och med hennes armar runt mig andas jag ut. 
 
   "Du är en speciell person, Johanna. Lova att du är rädd om dig." Hon tittar mig i ögonen medan tårarna rinner.
   "Det är jag."
   "Jag vet. Jag vet." 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: