EPIC. Jag vet inte vad jag mer kan skriva.
Jag grät så mycket att jag blev uttorkad.
JAG ÄLSKAR HARRY POTTER. Jag kan inte förstå det. Jag känner mig så tom,
men jag antar att det är en del av PPD... Det var den bästa filmen någonsin.
Tusen gånger sorgligare än Titanic. Miljarder gånger starkare, storslagnare,
fantastiskare, underbarare, viktigare och mer betydande än någon annan film.
HUR I H*LVETE SKA JAG KUNNA LEVA UTAN MAGI? UTAN HOGWARTS?
UTAN UGGLOR SOM LÄMNAR BREV? UTAN ELEVHEM? UTAN HOGSMEADE?
UTAN DIAGONGRÄNDEN? UTAN TROLLDOMSMINISTERIET? UTAN HARRY?
UTAN HUSALFER? UTAN VÄNSKAPEN? UTAN... HELA DERAS VÄRLD?

Jag kanske måste ta en bloggpaus...
(Det kommer jag göra i vilket fall eftersom jag åker i morrn.)
Jag känner mig bara tom. Utan mål och ambitioner (utan magi).
Vänner har svikit mig men det har aldrig Harry Potter serien gjort,
och därför kommer jag aldrig att svika den heller.
Jag kommer alltid tro på den. Alltid älska den.
Så jag tänker försöka tro på det Dan och Jo sa. Även om det blir svårt.
Men det är faktiskt sant. Historier vi älskar lever i oss föralltid.

XOXO Luna Lovegood (aka Johanna) ♥